I förra veckan skrev jag en text om nätmobbens särdrag. Efterreaktionerna var fina, och ofta, från läsare då, av ”ett ord i rättan tid”-typ.
Efter min text i fredags Twitter-pratade jag lite med @EsterAnais. I bara några få ord sammanfattade hon vad jag ibland – men inte alltid – känner: Nämligen detta och detta. Ultrakort. Klicka och läs.
Men för att balansera det lite: Läs, om ni inte redan har gjort det, Kjell Häglunds krönika på Journalisten.se, som man kanske kan säga handlar om motsatsen: det bästa med den anonyma kommentaren, eller rättare sagt det bästa med en tänkande och skrivande person som föredrar att verka utan egen plattform. Kjell kallar dem ”superkommentatorer”, och nämner särskilt en, som om jag inte missminner mig också har varit på besök här (och som förekommer i kommentarfältet till den här vidaregången på min text, lustigt nog.) Jag har mina egna superkommentatorer här, vissa sporadiskt återkommande, andra nästan varje dag, på både nya och gamla inlägg: Jack, Tor, anna, Marcus Almgren, Gunilla, Magnus, Maria… personer som jag i vissa fall vet vilka de är, i andra fall inte. Men som bidrar till att göra samtalet här roligt. Ju mindre sajt, desto mer sakspecifikt ämne, desto högre klass på kommentarerna. Så tror jag att man kan säga generellt. Därav också min kritik av dagspressens kommentarfält i den ovan länkade artikeln.
***
Just i dag ska jag träffa människor samlade av och hos Tidningsutgivarna. Det vill säga en mer pappersvänlig och internetmisstänksam grupp än till exempel ni som läser här är.
Och då gör jag som vanligt: Invänder. Hos papperskramare ska man sjunga nätets lov. Hos de nätfrälsta ska man vara som ett skoskav om nätets utmaningar och olösta problem. Jag säger det eftersom jag kände mig lite träffad av (eller kanske till och med kan tro att det är jag personligen som åsyftas i) inledningen Mikael Zackrissons mycket läsvärda och för alla papperskramare obligatoriska text på Same Same But Different i går: Så ser internet ut. Så stora är möjligheterna. Så bra är det – om man letar på rätt ställe.
Men kom alltid ihåg en sak bara: Det finns inget att ”fatta”. Den som gör en sådan indelning tillåter bara två slutsatser ur varje resonemang. Det är otillräckligt. Sök skavet! Och skav där!
***
Och i anslutning till det: Man kan inte veta vad Twitter är bra för med mindre än att man faktiskt testar lite. Men om man vill få en riktigt bra förklaring utan att testa? Då ska man läsa Jan Gradvall här.
Efter att ha läst Hägglunds text om Steelneck har jag bestämt mig för att börja kalla mig själv Pussycat eller Rock Hard Awesome eller nåt sånt.
Ja… det är ett lite löjligt nick egentligen. Hårdrock från 1982 liksom. (Som om jag skulle ha något emot hårdrock från 1982!) Men man måste ju hitta på något som är möjligt att skilja från andra kanske…
Steelneck kanske råkar vara en rak översättning av hans efternamn.
Bra artikel om nätmobben, jag bloggade själv om den i förra veckan – det var vi nog många som gjorde. Det kusliga med allt, är just detta att allt kan googlas om 50 år. Det kan göra nästan vem som helst paranoid.
Bra länk, Gradvalls, om Twitter. Jag är sugen, men tänker samma, det att jag redan har nog med distraktioner. Men kanske ändå?
Jag liknar Facebook, lite som ett fikarum. ”jaha, Lisa har varit ut med hunden”. För oss ensamarbetare är det en slags social kontakt. Men även en viktig kontakt med ex släktingar.
Kjell: Ja! Så klart! Det slog mig inte ens…
Katarina: Det är värt att pröva. Ge det en månad.
Om han heter Stålnacke så är han/hon polis. Inga normala människor heter Stålnacke.
Jag känner minst en person som simultant är polis och normal.
Man frågar sig förstås hur queerbloggen Leather Wolf and the Killer Queens skulle se ut? Ännu litet mera hård/glamrockinspiration.
Marcus: Nix, det fanns (finns?) en journalist som hette Maria Stålnacke. Jobbade på Radio Malmöhus bl a, sen gick hon nog vidare inom SR. En polares pappa som var läkare på St Lars blev en gång intervjuad av henne i lokalradion, en verklig skjutjärnsintervju, som han fann mycket trubbig och irriterande.
Aha! Nu är ju jag varken polis eller normal, men efter Magnus vallning vågar jag drista mig till att säga att om inte denna Maria är Steelneck så ska jag äta upp min farfars gamla hatt. Och han fiskade lax ibland, så det är en fet jävla Stetson vi snackar.
Förresten, jag tror det är svårt eller omöjligt att förena normalitet med vetskapen om att man ostraffat och hyfsat godtyckligt kan banka upp, bura in eller ha ihjäl folk. Det gäller att inte vara på fel plats vid fel tid när de blåklädda vampyrerna går på jakt.
Om inte annat måste det anses som ett lagom stort misslyckande när fina mönstermedborgare som jag har typ negativt förtroende för polisen.