Bra inlägg där, och kommentartråden tillför också en hel del. Att låtsasanglicismer som ”ge födsel åt”, ”ta plats i/på”, ”defilera sina talanger” (eller t o m ’talenter’!) får stöd av Google Translate stämmer säkert: googles språk kan ju inte vara fel, så eleven eller studenten litar blint på att ”that’s the way you do it!”
Ett stickspår: Min fru arbetar som forskare och lektor på en universitetsinstitution, och handleder därmed uppsatsskrivande studenter. Eftersom jag till vardags är tidskriftsredaktör kan jag ibland inte låta bli att läsa det hon släpar hem. Och den riktigt stora farsen uppstår när uppsatsskrivarna – som har påfallande stora problem att formulera sig på svenska – når C-nivå, och ska formulera sig även på engelska. Det. Blir. Inte. Bra. Som jag brukar säga till min fru när hon är som mest förtvivlad: »Men om de inte kan skriva på svenska, hur ska de då kunna formulera sig på sitt andraspråk?« Den frågan har varken hon eller hennes kollegor något svar på – det ska bara vara så, för det har man bestämt. Den generella (och av nöden framtvingade) lösningen, och nu hårdrar jag förstås enormt, tycks vara att se mellan fingrarna vad gäller den värsta språkliga köckemöddingen och istället försöka bedöma texterna utifrån deras innehåll. Och så tar man inte ens tag i saken på universitetsnivå – och allt blir bara ännu värre, i all evighet.
Svenskarnas självöverskattning vad det gäller engelskkunskaper är grotesk.
När Carl-Henric Svanberg som styrelseordförande för BP gjorde nån språklig groda i samband med miljökatastrofen i Mexikanska Golfen, så påpekade Sverker Lenas i DN att detta med rimliga kunskaper i engelska rimligen väl borde ingå i den ”kompetens” som bolaget värderar med miljoner och åter miljoner i arvode åt sin ordförande. Den satt i krysset…
Stämmer säkert.
Bra inlägg där, och kommentartråden tillför också en hel del. Att låtsasanglicismer som ”ge födsel åt”, ”ta plats i/på”, ”defilera sina talanger” (eller t o m ’talenter’!) får stöd av Google Translate stämmer säkert: googles språk kan ju inte vara fel, så eleven eller studenten litar blint på att ”that’s the way you do it!”
Det stämmer nog, ja.
Jammen vi har ju ingen lokaaaal! http://youtu.be/VSv96LLea7s
Ett stickspår: Min fru arbetar som forskare och lektor på en universitetsinstitution, och handleder därmed uppsatsskrivande studenter. Eftersom jag till vardags är tidskriftsredaktör kan jag ibland inte låta bli att läsa det hon släpar hem. Och den riktigt stora farsen uppstår när uppsatsskrivarna – som har påfallande stora problem att formulera sig på svenska – når C-nivå, och ska formulera sig även på engelska. Det. Blir. Inte. Bra. Som jag brukar säga till min fru när hon är som mest förtvivlad: »Men om de inte kan skriva på svenska, hur ska de då kunna formulera sig på sitt andraspråk?« Den frågan har varken hon eller hennes kollegor något svar på – det ska bara vara så, för det har man bestämt. Den generella (och av nöden framtvingade) lösningen, och nu hårdrar jag förstås enormt, tycks vara att se mellan fingrarna vad gäller den värsta språkliga köckemöddingen och istället försöka bedöma texterna utifrån deras innehåll. Och så tar man inte ens tag i saken på universitetsnivå – och allt blir bara ännu värre, i all evighet.
Svenskarnas självöverskattning vad det gäller engelskkunskaper är grotesk.
När Carl-Henric Svanberg som styrelseordförande för BP gjorde nån språklig groda i samband med miljökatastrofen i Mexikanska Golfen, så påpekade Sverker Lenas i DN att detta med rimliga kunskaper i engelska rimligen väl borde ingå i den ”kompetens” som bolaget värderar med miljoner och åter miljoner i arvode åt sin ordförande. Den satt i krysset…