När jag intervjuade Imre Kertész i höstas bad jag honom signera mitt ex av hans memoarer. Jag kan inte påminna mig om att jag har bett något enda intervjuobjekt utom Imre Kertész om det, men… jag ville det så gärna. Jag förklarade via tolken att det var ett stort undantag för mig att be om det, och att det kändes oprofessionellt men… jag ville det så gärna.
Kertész tog leende boken och skrev på ungerska:
”Till Andreas, i samband med det stora undantaget. Vänliga hälsningar, Imre Kertész.”
Han håller alltså Nobelklass i minsta enrading, den jäveln.
Svante Weyler, förläggaren, var där före och efter intervjun, och vi småpratade lite om detta.
”Det är klart att något händer”, sa Svante Weyler, ”när man ber om en signatur”.
En underordning uppstår, man positionerar sig som ett fan när man just har försökt uppträda som jämlike i ett samtal.
Själv har han bara någon enstaka gång bett om samma sak i sin roll som förläggare, och jag ska inte nämna vilken författare det då rörde sig om. Men han gjorde samma erfarenhet.
