Det fanns, finns, en kille som heter Göran. Vi växte upp i samma by. Vi var väl egentligen aldrig nära vänner eller så, men vi spelade pingis i samma klubb, kunde bli fascinerade av samma saker.
Jag gillade Göran rätt bra. Han hade en rolig egenhet: Han tyckte inte att man skulle be om ursäkt för turbollar. Ni vet, så som man gör i all racketsport: man höjer näven eller säger ett kort ”tur!” när man får in en nätrullare eller en kantboll.
Göran brukade i stället säga: ”Ingår i spelet!”
Hade han gjort det som vuxen hade det varit en ironisk blinkning. Men eftersom han var tretton var det snarare aningen irriterande, förmodligen eftersom han ju hade helt rätt i sak också. Det gör ju det. Det ingår i spelet.
Nu, som vuxen, när jag spelar pingis på lunchen åtminstone någon gång i veckan, har jag börjat ta efter Göran. ”Ingår i spelet”, muttrar jag varje gång jag har lite flax.
”Många Göran-bollar i dag”, säger Niklas efter tredje nätrullaren.
Göran skulle nog bli rätt förvånad om han visste att hans lilla egenhet som trettonårig pingislirare skulle påverka det sociala samspelet vid ett pingisbord på Segevång, Malmö, ganska precis tjugo år senare.
