Det finns en dag då snyggejeans inte längre är snyggejeans. Det smyger sig på. Förmodligen som tunnhårighet hos de flesta (de mindre i denna fråga genetiskt belastade och medvetna alltså).
Jag har ett par säckiga blåa saker som jag nu har lagt i källaren i väntan på kroppsarbete som kräver särskilt oöm klädsel. (Kan dröja, gott folk, kan dröja.) Men jag minns dem mycket väl! Jag skulle tro att det var 1996 som de var dyra och nya och satt som gjutna och nu… Ja, man kan inte tro det liksom. Jag tittar med klentrogenhet.
Jeans är, säger min granne Anders, som vitvaror. Något som måste funka. Något som kan få kosta lite mer än vad som egentligen känns bra – under just denna enda villkorslösa förutsättning. De. Måste. Funka.
Nu har jag lagt en månad på att spana efter de rätta mörkt blå. Till slut hittat dem. De är kalasfina. Och jag vägrar tro att de en dag ska ersätta de där andra nere i källaren.
