Den 10 april fick jag inte en utan två alarmerande hälsouppdateringar rörande personer som jag bryr mig om. Den 11 april reagerade jag på hur frisk och inte minst stark jag kände mig.
Den 10 april försökte jag tänka på en jobbrelaterad grej utan framgång. Den 11 april stod jag på scen i Stora Salen på Akademiska Föreningen i Lund klockan nio på kvällen och gjorde ett av mina absolut bästa prat-gig nånsin. Sju minuter långt var det, och jag höll tiden.
Den 10 april var mina barn och jag liksom inte överens om vad vi skulle hitta på och vi skavde på varann. Den 11 april spelade jag och min snart åttaåriga flicka ”International Karate” på min Commodore 64. Hon skrattade väldigt mycket när hennes avatar fick in en klockren spark på ballarna på min avatar.
Den 10 april drabbades jag av flera fall av brutalt usel journalistik. Den 11 april hann jag läsa flera strålande grejer redan före lunch.
Den 10 april var det torrt och iskallt i Lund. Den 11 april var det fukt i luften och det fanns dofter för första gången i år.
Den 10 april var jag ledsen en liten stund över något som jag inte kan göra något åt. Den 11 april var jag ledsen en liten stund över något som jag faktiskt kan göra något åt.
Och sådär fortsatte det. Det kan vara de mest pedagogiska 48 timmar jag någonsin ramlat in i.
