I sommarvärmen dricker jag extra gärna fyra drycker, utöver väl kylt vatten: allt med fläder, syrensaft, rött iste samt Virgin Mary. (Det låter av någon anledning livsförnekande att använda uttrycket ”alkoholfria drinkar”, och det är väl för att det begreppet nånstans utgår från att dryckers normalläge är att de innehåller alkohol.)
Så här gör jag:
• Recept på flädersaft finns det massor. Jag gillar detta, men tar gärna ännu fler fläderklasar. Och citron ska man inte snåla med.
• Syrensaft gör man på liknande vis. Här ett pålitligt recept. Låt klasarna ligga i ett väl rengjort badkar någon dag, och skölj av dem där sedan – då kryper eventuella insekter ut.
• Rött iste är en överlägsen måltidsdryck. Brygg ett neutralt rooibos, och testa dig fram med smaksättningar. Citron och lime är pålitliga kamrater, men jag gillar också kardemummakapslar (som helst ska få sig några smällar innan man lägger med dem i bryggningen, så att de faktiskt ger ifrån sig smak). Söta inte! Det kan kännas aningen strävt om du är ovan, men snart känns smaken självklar och omistlig. Låt inte citronskivor ligga i för länge, det kan bli beskt.
• Virgin Mary är den drink jag beställer om jag sitter i en bar och inte känner för en ginger ale. Det är kul – för trots att det finns en ganska ortodox uppfattning om vad en Bloody Mary och därmed en Virgin Mary ska innehålla, så gör ju många en egen variant, och proportionerna skapar enorma skillnader.
Jag använder för enkelhets skull gärna en mix som heter Big Tom, och som man lätt hittar i många mataffärer. Jag duttar på sriracha, fem-sex droppar sådär, och pressar i citron på måfå. Blandar med mycket is. Ibland kompletterar jag med extra ostronsås eller Worchestershiresås.
Men, det hemliga vapnet: Jag finhackar dessutom otroligt gärna en tredjedels saltgurka eller ett par skivor ättiksgurka. Alltså verkligen finhackar. En del tycker om att lägga till pepparrot eller en stor sellerikvist. (Pepparrot ja, selleri nej, ity det är djävulens grönsak. Märkligt nog gillar jag ändå sellerisalt, som man kan köpa lite här och där, och dessutom göra själv om man vill det, men det är ett jäkla meck.)
Ibland har jag fått en Virgin Mary med en stor omogen grön oliv till, och det kan kvitta. I Kanada gör man en lokal variant som man kallar för Caesar – och det som skiljer den från en vanlig Bloody Mary är det faktum att man häller i en skvätt musselspad i anrättningen. Oftast med hjälp av den färdiga mixen med det därför så passande namnet Clamato. Det är exakt hur gott som helst.
Denna sommar har jag i perioder nästan druckit en Virgin Mary om dagen. Den bästa fick jag i Birmingham på ett ställe som heter Cosy Club, en helt fantastisk lokal med lång bardisk och trevlig personal. (Jag satt i den långa blåa soffan som syns till höger på en av bilderna.) Jag fick välja styrka på en tiogradig skala och sa åtta. ”Are you sure?”, sa tjejen bakom disken. ”Okej, sju då”, sa jag, och det var nog tur. Jag fick imma på glasögonen.
