Mitt bidrag till uppmärksamheten för åttaårsdagen av fängslandet av Dawit Isaak finns här, i form av en kontrafaktisk berättelse om den svenske journalisten Torbjörn Johansson.
Tro mig – byt hudfärg och härkomst på Dawit Isaak, och han hade varit ute för länge sen. Det är om medborgarskapets tyngd och värde detta handlar allra mest.
Läs kommentarerna till din artikel och läs också vad Merit Wager skriver bl.a. i detta inlägg: http://meritwager.wordpress.com/2009/09/24/sverige-ar-inte-guds-stallforetradare-pa-jorden-om-dawit-isaak/
Isaaks öde är förstås fruktansvärt, men det går inte att bortse från det dubbla medborgarskapet som ni svenska journalister konsekvent har gjort i detta fall.
Det dubbla medborgarskapet, jag vet inte om vi har bortsett från det – medborgarskapet är just DUBBELT. Inte HALVT. Skillnaden är helt avgörande.
Dawit Isaak är till hundra procent svensk medborgare. Inte till femtio procent.
Jag menar förstås inte att Sverige ska anstränga sig mindre i Isaaks fall p.g.a. att han har dubbelt medborgarskap. Du har ju rätt i det du skriver, men det innebär ju samtidigt att inte heller det eritreanska medborgarskapet är halvt – och den eritreanska regimen agerar förstås därefter. Isaak ses ju inte som 50% svensk i Eritrea utan som 100% eritrean. Det är en försvårande omständighet som jag tycker att det är viktigt att rapportera om, i ärlighetens namn. En omständighet som jag (utan att ha någon expertkunskap) nog tror att ligger Isaak mer till last än hans hudfärg.
Dubbelt medborgarskap är inte nödvändigtvis frivilligt. Hade Dawit Isaak något val?
Många, även europeiska, länder tvingar sina medborgare till dubbla medborgarskap. Andra generationens svenska tonårskillar med rötter i forna Jugoslavien, Grekland, Turkiet m fl, blev t ex länge inkallade till obligatorisk militärtjänst, då resp ’hemland’ inte kändes vid det svenska medborgarskapet.
Poängen är väl om svenskt medborgarskap betyder något. Som Andreas skriver är väl det den bästa definitionen på svensk som finns, det borde även innebära en hel del åtgärder från svensk sida som inte faller under ”tyst diplomati”. Antagligen är vi svenskar så vana vid att inte vara direkt involverade i något otrevligt att vi inte riktigt vet hur vi ska agera när någon av våra medborgare faktiskt tillfångatas. I detta fall är det ju inte bara tredje parters medborgare som påverkas av vår superpacifisthållning, utan faktiskt en 100% svensk. Rent allmänt påminner detta mig om när folk hade på sig röda tröjor för att ”stödja” Burmas munkar. Att ha på sig knappar där det står ”vi gör ingenting, tänk på det” hade varit bättre IMO.