Vi var i Danmark i söndags, träffade lite kompisar, åt en massa julmat, lekte i snön. Eller, det vill säga: Jag tittade på inifrån medan ungarna åkte pulka i den lutande trädgården. (Det såg ut som videon till Whams ”Last Christmas”, gör er själva tjänsten att kolla den…)
Marc och Anne har testat de danska utlänningslagarna, som blir allt jävligare. Marc är nämligen från Quebec, och har gått hela vägen till att nu ha ett permanent uppehållstillstånd. Hans danska är såvitt jag kan bedöma lysande, men de infödda kan förstås höra ett litet skav i språkskarvarna ibland.
När Marc och Anne skulle besöka handläggaren för första gången var de beredda på allt. De hade utskrivna telefonräkningar med sig för att bevisa sin anknytning till varann. Handläggaren ställde en fråga eller två, och fick sedan saken klar för sig:
– Men… du är från Kanada!? Ja men så är det bara en formalitet. Det behöver du inte oroa dig för.
Sådant är Danmark. Sådan är dansk migrationspolitik i praktiken. Det är bara att komma från rätt land så är saken biff.
Dorte och Jakob pratade om sitt lands problematiska relation till flaggan. ”Det är omöjligt att vara stolt över att vara dansk som det ser ut nu”, sa Jakob, och jag berättade om hur Ulf Lundell lät hela sin backdrop falla och blotta en enorm svensk flagga på sommarturnén 1995, och hur det räckte rätt bra för att återta den från idioter och rasister.
På turnén 1996 hade han också en flagga, men de blåa fälten var utbytta mot en mosaik av tiotals andra flaggor. Minns att jag började lipa den gången.
