Fullständigt lysande journalistik. Jobbet gjort, utan åthävor eller överdrifter. Orimligheter framtagna i ljuset. Ser ni nånsin Metro göra sånt?
Jag upprepar: ”Ni kommer att sakna oss när vi är borta”, som replik yttrad till ett samhälle som inte vill betala för livskraftiga, självständiga och starka medier, är ingen slogan som kommer att sälja tidningar. Men den borde.
I princip håller jag med – många kommer sannolikt att sakna medier som de stora morgontidningarna när de är borta, i alla fall under en övergångsperiod då eventuella andra aktörer kommer och täcker upp. (”När”, istället för ”om”, låter så definitivt; ser du det så, som att det bara är en tidsfråga innan ni försvinner?) Men… jag kanske övertolkar… men tonen låter så anklagande mot typ alla andra som inte är medierna. Nog har medierna sig själva att skylla för vissa strategiska misstag?
Nu har jag för mig att du någonstans har hävdat motsatsen, men ju mer jag tänker på det, desto mer inne blir jag på att det största misstaget som branschen i helhet gjorde var att lägga upp så gott som allt sitt material på nätet, gratis. Visst, det kanske är svårt att se hur enskilda tidningar hade kunnat agera annorlunda när väl ett par större aktörer börjat med något sånt, men det är därför jag syftar på ”branschen i helhet”, något slags kollektivt misstag. Jag har inga bra idéer om hur man ska kunna komma på banan igen, men att återigen försöka ta betalt för materialet måste bli svårt, eftersom 1) läsarna redan är vana vid att få det mesta gratis, och 2) för att få tillräckligt mycket folk tillbaka in i betalfållan måste sannolikt många aktörer införa sitt nygamla system ungefär samtidigt.
Fast, öh, vad vet jag, jag har ju ingen insikt i mediebranschen. Bara några spontana tankar från en enkel Sydsvenskanprenumerant.
Det föll sig säkerligen naturligt att gå på linjen ”vi lägger ut allt gratis och tar in pengar på annonserna” för tio år sedan, men sanningen är ju den att de flesta onlineläsare uppfattar annonser och banners som enbart störande. *Hur* störande de är inser den som haft en halvgammal maskin, låt oss säga fyra, fem år, där t ex Stydsvenskans eller Aftis’ sidor hänger sig eller tar lååååång tid att ladda in på grund av den stora mängden högupplösta bilder, banners och shockwavetung grafik. Det är _ingen_ som uppskattar den sortens förseningar och det drabbar både tidningen ifråga och annonsören.
För att återknyta till början, den modellen kändes säkert naturlig i en miljö där man hela tiden tänkte att ”asch pengar är inget problem, man kan låna hur mycket man vill och det finns alltid investerare, saken är bara att fånga upp de där strömmarna med pengar”. Så tänkte många för tio år sen, men idag ser det inte alls ut så.
Har skrivit en krönika om dessa historiska bedömningar för inte så länge sedan, kanske kan den vara av intresse i sammanhanget:
http://www.journalisten.se/kronika/gratis-var-ratt-1996
Nedmonteringen sker redan, och fler rasar över den: http://www.resume.se/nyheter/media/2012/07/24/virtanen-tv4-fasoner-pa-expressen/
@Anders: Skulle väl säga att den urvattningen har varit tydlig ganska länge, och inte bara på kvällstidningarna. Hela den nya krönikörsboomen, där en krönikör med fet bildbyline lanseras som polare med hela Sverige, bygger ju på att personen är mycket viktigare än vad som skrivs och att kändisar, eller sådana som vill vara kändisar coh tar i från tårna för at komma dit, får förtur i dörren (ungefär som att bokförlagen beställer kokböcker av idrottare och deckarförfattare och sedan lanserar dem hårt).
Thomas Mattsson: ”Spännande personer som skriver personligt är väl alltid intressanta? Våra ordinarie krönikörer måste också få sommarledigt, och då ger vi läsarna chansen att möta både nya och gamla röster. Sedan vet man aldrig vad som händer.”
Snacka om att normalisera ett läge där tidningen har femton eller tjugo krönikörer i veckan och även andra texter skrivs som krönikörsinlägg (och då menas inte *kolumner* av den gamla skolan, analytiska och övertänkta). Att detta inte skulle skjuta den riktiga journalistiken åt sidan kan lallaren Thomas M. ju försöka övertyga någon annan om.
Nej, det är inte fullkomligt lysande journalistik. Det är helt okej journalistik som i dagens medieklimat framstår som lysande.
Det är givetvis bra att missförhållandena på Tillväxtverket kommer fram. Problemet är att Dagens Nyheter och andra medier sällan tar större grepp än att begära ut kvitton.
Om man istället granskade Tillväxtverket och andra myndigheters egentliga verksamhet och inte bara dess representation skulle man kunna påvisa missförhållanden på miljardnivå istället för på miljonnivå.
Personligen skulle jag då också mindre motvilligt förnya min DN-prenumeration varje år
Det är ett större demokratiskt problem att den sortens journalistik i dag saknas än att dagstidningarnas kvittogranskning riskerar att försvinna om några år.
Intressant vinkel av Patrik. Med tanke på vad som låg och krälade i leran under de göteborgska stenarna visade ju Uppdrag Granskning när de gick steget längre. Det visade sig att hela stan var genomrutten, så man skulle ju tro att det borde ha varit möjligt för GP att råka se detta lite tidigare.
Kanske public service måste ta det här ansvaret när tidningarna ”är borta”? Om man t ex bara kör 20 delfinaler i melodifestivalen och inte 75, då frigörs kanske några kronor till typ journalistik?
Public service är vårt enda hopp. Men grejen är att public service aldrig, ALDRIG, kommer att ha tillräckligt med resurser för att göra vad ett finmaskigt nät av tryckta tidningar har haft resurser att göra.
Kolla kommunposten varje dag.
Sitta med under tingsrättsförhandlingar.
Kolla varenda liten grej hos polisen.
Sitta med på kommunfullmäktige och läsa alla handlingar till alla nämndsbeslut.
Det public service kan göra är att agera kraftfullt och skickligt på tips – de kan aldrig skapa det dagliga, malande, oglamourösa som jag är övertygad om är extremt viktigt för att skit ska komma upp i ljuset. Så det oroar mig, får man säga.
@Andreas: Men poängen är ju att tidningarna själva ofta har spelat med i den här uttunningen, eller hur? Det går inte bara att skylla på att folk kopierar de tidningsartiklar som ligger ute helt öppet och gratis, eller att bloggarna direkt skulle hota DN, Sydsvenskan och NY Times. Tidningarna har själva blivit mer och mer spektakelorienterade – krigsrubriker om dokusåpor, tv-serier som ”man måste se”, prinsessdop, Rihanna som ska spela eller inte spela i Malmö. Mer strömlinjeformade, allt sämre på att granska sina fakta, allt mindre benägna att göra det där granskande jobbet, att gräva en bit under ytan och vägra tro på fluffiga pressreleaser.
Sen tror jag att det är svårt att göra tunga grävjobb kring Tillväxtverkets, MKB:s eller UD:s *egentliga* verksamhet (alltså inte halvvräkiga fester eller lägenheter som ges bort till chefer etc) och ge de artiklarna ordentligt utrymme – göra det jobbet om det inte finns en norm ute i samhället att luta sig mot, att dessa klaners och myndigheters verksamheten _betyder_ något och att politik inte är någon bolagsstämma eller enbart en kompisklubb och sedan måste vara det. Om samhället och tidsandan (och en stor del av medelklassen som läser de där tidningarna) själva bara nickar och säger ”Politiker snackar blaha, blaha, men vad väntar ni er då? haha!” och det stannar där, om den första frågan till alla myndigheter, skolor, sjukhus alltid är ”håller ni budgeten?”, inte ”Gör ni ett vettigt jobb? Vad prioriterar ni?”¨, då har media i längden svårt att prioritera att man ska göra reportage av typ IB-affären, granskning av vapenexport, kommunal korruption eller liknande. Det nergångna kommer helt enkelt att ses som – mer eller mindre uttalat – ett halvsjaskigt normaltillstånd som vi borde acceptera – för att t ex frihandeln och ett ”bra företagsklimat” är viktigare.
För många som idag ser sig som liberaler är de fyra viktigaste frågorna vid varje val frihandel, bra entreprenörsklimat, lönedumpning – och frihandel igen. I den bilden har t ex kamp mot korruption, för bättre vård åt barn eller krav på långsiktig energipolitik mycket låg ranking.
Är det då så, herr Ekström, att du anser att nötandets plikt är negligerat av din tidigare arbetsgivare, Göteborgs-Posten?
Om inte en väldigt stor tidning i en genomkorrupt stad scoopar, faller inte då ditt argument?
Njae, alltså, det finns ju tidningar som gör bra saker och dåliga saker, som missar vissa grejer och prickar andra. Man måste vara rättvis mot GP, de har missat stora grejer men tagit fram väldigt många också genom åren. Det de däremot aldrig har kommit åt är liksom den här ”Göteborgsandan”, som genomsyrar staden, och där tror jag att det finns ett slags korruptionsproblem – för många personer i ledande ställning sitter för nära varann, medierna inte undantagna.
I våras sa jag upp Sydsvenskan efter 40 år som prenumerant. Jag är trött på att betraktas som mindre vetande, på journalisternas arrogans mot sina läsare, på att tidningen inte tar ngt ansvar för felaktigheter i de tryckta texterna, på opinionsbildningen på nyhetssidorna. Jag är trött på det som kallas debatt, men i verkligheten är bara framställning av den ena sidans argument. Trött på aftonbladetisering av kultursidan.
Redan på 90-talet förklarade den dåvarande chefsredaktören Jan Wifstrand för mig att Sydsvenskan gör inga fel och att man kan lita till 100% på TT, därför att TT – i motsats till de opålitliga utlänningarna – är en ansedd svensk nyhetsbyrå.
Det har inte blivit bättre sen dess….
Jag har ju följt dig som insändarskribent och debattör i olika sammanhang (ofta på temat staten Israels absoluta ofelbarhet) och… det är tråkigt att du inte vill prenumerera på Sydsvenskan, men summan av mitt intryck av hur du bedömer sådant övertygar mig inte om att tidningen gör fel, jag har för ofta sett dig gå i spinn över rapportering som jag för min del bedömer som helt och fullt normal.
Sedan hindrar det ju inte att det förekommer fel i Sydsvenskan… Det är lika beklagligt varje gång, och fel ska rättas. Jag tror att tidningen har en ganska bra metodik för det, men den kan säkert bli ännu bättre. Jag skrev om det för fem år sedan, och sedan dess tycker jag att det har blivit klart bättre i svensk press överlag:
http://www.journalisten.se/kronika/faktafel-hanteras-bisarrt-i-svensk-press
Apropå Göteborg får man nog säga att inte ens Torgny Segerstedt, med sin lidelse och sin vassa penna, hade kunnat ta GHT till de höjder han förde tidningen om han inte hade haft ett starkt och uttalat stöd från den stad tidningen verkade i – både från stora delar av medelklasen, från många i arbetarrörelsen och från näringslivet. Och då menas inte i första hand prenumerationer, utan att stora delar av denna läsekrets delade hans oro för nazismenm, insåg allvaret långt före 1939 och var beredda att omsätta den övertygelsen i handling.
Dagstidningar är alltid i rätt hög grad beroende av den stad där de ges ut, eller kärnan av den läsekrets de har, och av andan, problemen, näringsstrukturen där. Det är förstås något som journalister inte gärna vill låtsas om – det strider mot tanken på tidningens stolta ofelbarhet och obrytbara konsekvens – men det är klart att en tidning som Sydsvenskan inte helt ohejdat och fräckt kan slugga sönder de ledande skikten och politikerna i Malmö och Skåne, eller stadens PR-mässiga ”storytelling” även om den skulle vilja det. Det kan man någon gång då och då, med långa mellanrum (allt längre?) men inte hela tiden som en löpande bevakning.
Ditt svar är ett perfekt exempel på vad jag menar. Tydligen har du inte läst vad jag har skrivit, men har en åsikt ändå; en inte ovanlig journalistisk åkomma. Jag brukar inte skriva om ”staten Israels absoluta ofelbarhet”. Däremot påpekar jag ofta faktafel ni journalister begår, genom att antingen inte ha en aning vad ni skriver om eller strunta i den kunskap ni faktiskt besitter. Det var många märkligheter under de åren jag har varit Sydsvenskans läsare. Här följer bara några få
En mångårig Mellanösternkorrespondent hävdade att ”PLO uppstod som ett svar på Israels ockupation” även om PLO bildades 1964, tre år före sexdagarskriget. ”Redan på Jesu tid levde judar och araber i fred i Jerusalem”, skrev en annan ”ansedd” Mellanösternkännare, som tydligen ansåg att det faktum att araberna kom till Jerusalem först drygt 600 år senare störde inte hans analys nämnvärt.
Efter Oslo följde ett antal artiklar om hur Israel bryter mot detta avtal. I en insändare undrade jag över frånvaron av några avtalsbrott från den arabiska sidan. Fanns det inga sådana? Jodå, var svaret, men tyvärr tillät inte det begränsade utrymmet i tidningen att skriva om dessa. Man hade bara plats för Israelkritik. Om jag vill veta hur det förhåller sig på riktigt, meddelades det mig, får jag vända mig till Internet. Hade jag lyssnat till det rådet, hade jag sparat många sköna slantar på prenumeration…
Du som skriver så mycket om journalistens viktiga roll, om integritet och ansvar, har du aldrig funderat över hur det kom sig att en man som ansåg att bevisen om Auschwitz är ”inte så övertygande” fick vara de svenska nyhetskonsumenternas främsta källa av kunskap om Israel, utan att ngn enda redaktion ifrågasatte detta? Att en annan man, som ansåg att hans icke-ariska yrkesbröder är definitionsmässigt opålitliga fortsätter att vara en ansedd kulturjournalist? Hur kan det komma sig, Andreas, att i dagens Syrienrapportering använder man ofta en brasklapp om att man egentligen inte vet hur det förhåller sig och vem man ska tro på, medan under Gazakriget var allt Hamas hittade på den högsta och enda sanningen?
Jag vill påstå att jag vet mera om utrikes affärer och särskilt om Mellanöstern än de flesta av dina kollegor. Det var detta min fråga till Wifstrand gällde: jag vet att ni ljuger om Mellanöstern, vad mer ljuger ni om?
Åsikter kan vara skilda, men fakta är fakta. Och jag anser att jag har rätt att ifrågasätta vad ni journalister skriver, utan att behöva kallas för ”småttigt äcklig och omänskligt enögd” av en frälse till kulturskribent.
I övrigt håller jag med Professor Östland.
Med tanke på den enorma sakkunskap som du utan blygsel berömmer dig om, så är det ju lite märkligt att du aldrig påtalar fel som inte harmonierar med din politiska uppfattning.
Om du någon gång för omväxlings skull påtalat ett faktafel, sant eller inte, vars kontenta var till Israels nackdel hade din trovärdighet varit hundra gånger större, det är hela saken.
Goddag, yxskaft.