När juldagsmorgon glimmade brukade jag till kyrkan gå. Först, som liten, nästan sovandes. Sedan som lite äldre motvilligt. Godismutad. Som tolvåring ostentativt ateistisk, med en eller annan sarkastisk kommentar framviskad till mamma eller pappa. Inte till mormor, det var för hennes skull jag var med, för hennes och för morfars. Och slutligen som ung vuxen med en sorts kärlek till en tradition.
Morfar är nog lika mycket ateist som jag, men han sjöng i kyrkokören i nära sjuttio år. För musikens skull, för samvarons.
Han gick med som tonåring och slutade för bara några år sedan, då han inte längre kunde gå i trappan upp till läktaren. Innan dess hade han och mormor träffats där i kören. Morfar hade skickat en chokladask hem till mormor på jul.
”Och det togs väl emot”, sa morfar en gång när han berättade.
Det är annorlunda nu. Vi letar nya traditioner, och vi hittar dem ganska så bra. Men jag kommer alltid att lite grann sakna att sitta i de obekväma träbänkarna i Åsarps vackra kyrka timmarna före gryningen och med örat spana efter morfars andrabas i ”Dagen är kommen”.
