När man är föräldraledig kan det uppstå en del tid. Det kan det faktiskt. När allt det praktiska är undangjort och barnet sover, framför allt då, kan det finnas lite över. Under de senaste månaderna har jag ägnat den tiden åt att städa i hörnen i bokstavlig och bildlig mening. Jag har rensat bland papper i pärmar, jag har till slut skaffat den där lampan till hallen, jag har till och med skaffat nya förvaringslådor till källarförrådet. Att göra-listan ska bli tom, det har varit som en besatthet.
Nu är jag där.
Nu är jag faktiskt där.
Jag har lyckats med det någon enstaka gång förut, och det har varit som att kolla ner i ”the infinite abyss” i ”Garden State” av Zach Braff. Så då är frågan: om det nu blir så tomt när man är framme, varför har jag då jagat dit igen?
Mitt bästa svar är att jag har försökt eliminera undanflykter. Nu finns det ingen enda sak som jag kan påstå att det vore ”bra att ha gjord” innan jag sätter mig och börjar göra något svårt. Som att börja på nästa bok.
Dag ett: Ångest, eftersom processtiden med den där att göra-listan tydligen inte har räckt för ett beslut om vilken bok jag ska skriva. Idéer finns. Jag sågar dem alla.
