Skriver en text lite på temat ”att bita den hand som föder en”, åtminstone lite. Ni kan väl läsa här och se vad ni tycker.
Men innan ni läser den, en notering om förutsättningarna:
Svenska språket förändras alltid. Denna text är inte en klagosång över detta faktum.
Det måste sägas direkt, ity den annars kommer att avfärdas av vad vi kan kalla Fredrik Lindström-skolan, döpt efter den kategori språkintresserade vars inställning kan sammanfattas med vad vi på ren svenska kallar laissez-faire.
Kom igen, katten, det svänger. Släpp det. Var inte så rädd.
Men det handlar för ett medieföretag inte alls om det.
Det spelar roll vad saker betyder. Det måste göra det. Bland svenska medieföretags kärnvärden finns språkvård, klarhet och viss konstnärlig elegans. Det tycker alla. Men Sveriges Radio annonserade nyligen efter en ”agile enterprise coach”.
I den gegga som kallas Linkedin skapas nu en helt ny version av svenska språket, tryfferad av engelska, men därmed också av ett slags skamlös sloganifiering som till slut saknar all substans. Man ser det i alla branscher, i alla detaljer: ordens värde nermonteras, blir till fluff.
Visst är det bra att Bonnier är för det fria ordet, som det heter i vår så kallade ”payoff”. Men detta är ju samtidigt underförstått i hela verksamheten. Att ständigt mata på med begreppet utan sammanhang gör att det framstår som ett intellektuellt fuskbygge, trots att jag och många med mig sympatiserar med vad det betyder och genuint tror på ägarnas ambition att verka för detta.
Ser förresten att Bonnier kallar till ett möte för annonsörer i Skåne, bra, men varför kalla detta möte för ”Meet Bonnier”? Vem exakt är det i Malmö, Lund och Ystad som känner sig exkluderad av en kallelse på svenska?
Ja, ni får väl läsa texten. Och kom ihåg: det där med det fria ordet ÄR trots allt inte bara fluff, trots sin kommunikativa språkdräkt. Jag får ju skriva till exempel det här.
