Det som är så roligt med Björn af Kleens nya bok är förlagets ambitionsnivå. (Full disclosure: min vän, mitt förlag.)
Detta är inte bara en ihoprafsad bok med gamla artiklar, här finns i stället en tydlig och konsekvent idé om tematisering och sortering och presentation. Boken är gjord för att läsas rakt igenom, alla hänvisningar till när och var saker och ting publicerades är undanstuvade längst bak, nästan undangömda. De är inte poängen, poängen är texterna, resan genom Björns grejer.
I början av hans bana hjälpte jag honom med texter ibland. Det behövdes i cirka två år. Nu är jag glad om jag ibland kan få in en serve som kan matcha hans…
Håller tummarna för att boken recenseras i fler tidningar än de Björn till vardags medverkar i.
Jag håller med! Att läsa texterna rakt igenom utan att väga in var, när och varför de skrevs och publicerades, trots att man redan läst många av dem, visar verkligen på vilken fantastiskt bra skribent af Kleen är.
Klippböcker (som det hette förr) ska vara som Arne Ruths ”Trans Europe Express” från slutet av 70-talet. Också den tematiskt inriktad (miljö och ekologi, rockmyter, tysk terrorism och nazism) och med en förmåga att berätta en historia både om reportern/resenären och om hans samtid – och dess förhistoria.
Och ja, han anger publicering vid slutet av varje text – en del stod i Sydsvenskan då, vid mitten av 70-talet.
Benny: Tack för tipset, den har jag inte läst. Ska se om jag kan hitta!
Andreas: Ja. den är ett fynd. Arne måste ha varit en av de första i Sverige (utanför stencilmagggorna iaf) som skrev om rockmusik inte som ”de ungas musik” eller ”svart musik” utan som teatral erfarenhet, både för den som lirar och för de som lyssnar. Och hans texter om Baader-Meinhofligans idéer och dess våldsmystik, om nazism, kvinnohat och kroppslighet är lika aktuella nu som då.
vad glad jag blev i morse för detta!
Well deserved!