I den lägenhet vi bor i finns det bara ett rum som inte alls har renoverats eller förändrats sedan vi flyttade in 1999: vardagsrummet. Det är ganska litet, men måste ha många funktioner. Att vara bibliotek är den viktigaste.
I dag har vi en vägg full av Billyhyllor i ekfanér, plus en hylla till i ett motstående hörn. Jag gjorde en uppskattning i går och tror att det finns strax under 2 000 volymer där totalt.
Då ska man veta att vi har gjort ständiga utrensningar, och helt ändrat vårt synsätt: när jag var tonåring hade varje enskild bok ett värde. Mängden i sig representerade något, varför jag alltid tacksamt tog hand om precis varenda bok jag kunde få, oavsett vad den handlade om, oavsett vilket skick den var i, oavsett vilken genre det var. Nobelpristagare? Ja tack. ”Mest om spinnfiske”? Gärna. Jag bygger ett bibliotek här, ös på.
Nu gör jag mig till och med av med kvalitetslitteratur, om jag inte tror att jag kommer att återvända till den. Enskilda volymer kan bli kvar eftersom jag har en stark relation till dem – men alltså inte nödvändigtvis till verket, utan precis lika gärna till det fysiska exemplaret. Det kan vara signerat. Det kan vara sönderläst. Det kan vara en gåva från morfar.
Till hösten eller kanske nästa år ska vardagsrummet renoveras. Väggar och golv måste tas om hand. Jag vill ha ett annat piano, mindre vackert, men med bättre klang. Och vi planerar en platsbyggd bokhylla. Än mer radikala utrensningar måste till. Kanske måste vi börja hålla oss med ett sorts arkiv på vinden också. Volymer som kan bli barnens. Lexika som inte används som informationskällor längre, utan kuriosa.
Och ja, back off. Precis så här mycket eftertanke kräver det.
