Hemliga pappan (2006) är väl något slags ”claim to fame” för mig. Boken tog avstamp i bloggen med samma namn, och består av ett antal fristående texter om mitt första år som pappa. Boken är helt dokumentär. Då den släpptes möttes den av översvallande recensioner. Överdrivna, kan jag kanske tycka om en del, även om jag fortfarande är glad och stolt över att så många tycker om den.
Sedan har den en egen plats i mitt hjärta av ett annat skäl också. Det är nämligen så att jag inte vill ändra något i den. Inte ett ord. Allt föll på plats när jag skrev den. Jag har aldrig skrivit något så lättskrivet i hela mitt liv. Jag är nästan avundsjuk på mig själv för att jag har fått vara med om det. Hur som helst: Boken hittar du numera i en print-on-demand hos näthandlare.
Och fortfarande gör jag en eller annan läskväll på bibliotek och hos föräldragrupper med den här boken!
***
MÅLBILD
Under profylaxkursen talar läraren om att ha en ”målbild”. Jag blundar och förväxlar henne med Lasse Lagerbäck eller Tommy Söderberg. Det hurtigt idrottspsykologiska biter dåligt på mig.
Men så tar jag mig förbi, tänker att det kanske kan vara bra, vad har man att förlora. Tänker ut min målbild. En målbild som ska hjälpa oss genom förlossningen, som ska påminna oss om varför vi gör detta. Plötsligt förstår jag att min målbild inte är en konstruktion, utan ett ganska nytt minne:
En liten tjej, sex år kanske. Jeans och röd tröja, blonda tunna flätor som står rakt ut av luftdraget. Hon kommer åkande på en silvrig miniskoter i klart barnförbjuden hastighet.
”Se uuuupp!!!” ylar hon, och girar skickligt för mig där på parkens asfalterade lilla gångväg.
När Karin föds är det därför inte en späd och hjälplös nyföding jag tänker att jag längtar efter. Utan en stark liten ung dam på vansinnesfärd på en skoter.
Ett litet stycke senare i samma park ser jag det finaste man kan se: En rad med tjugo reflexvästklädda treåringar, hållandes hand, på promenad över gatan. Tjejbaciller har inte hunnit bli ett problem, man håller sin kompis i handen bara. Så man inte kommer bort.
***
FÖRSTA RÄDSLAN, FÖRSTA GLÄDJEN
Första livrädslan handlar om plötslig spädbarnsdöd. Fakta hjälper inte. Att det händer sällan. Att barnen ligger på rygg som de ska, och inte för varmt, och att vår soliga hembesökande barnsköterska sa att hon inte hört talas om ett enda fall på länge.
För just nu, under Karins första dagar i livet, är jag rädd för allt. Den vasskantade byrån. Ljudet av bilar. Mina händers eventuellt vikande kraft när jag håller henne mot mitt bröst. Att blixten ska slå ner där vi går.
Nu har vi allt att förlora. När Karin kom – förlossningen var så lätt att vi kommer att vara tacksamma för alltid – var vi båda liksom uppsluppet glada. Inte så trötta, men nyfikna och kanske lite lättade.
Sedan kom kärleksattacken. Karin kärleksattackerade oss, med sitt ofrivilliga leende sprunget ur ansiktsmuskler hon ännu inte kunde kontrollera, sina små kluckljud och sina stora mörka ögon som tveksamt kisande tog sig an världen medan jag drömde mig en personlighet åt henne. Snäll men stark, vänlig men tuff, omtänksam men med integritet.
Den andra livrädslan handlar om höga höjder. Jag blir in i själen rädd av att vara i Karins gammelmormors lägenhet på sjätte våningen. Jag ser för mig hur jag står med barnvagnsinsatsen balanserande på balkongräcket och hur den långsamt tippar över. Min farfar ringer och berättar hur han har drömt om natten:
”Ni hade satt henne på ett bord, så väldigt nära kanten. Och jag kunde inget göra åt’et”, säger han.
Han skrattar och är förebrående. Älskade farfar, 93 år gammal, hans första barnbarnsbarn. Så uttrycks hans omsorg.
Rädslorna har inget med rationalitet att göra. Bara med en nedärvd kraftfull och irrationell oro för mina närmaste. Sådan är jag. Jag råder inte över det.
Men inte bara rädslorna får vänner. Även en första livsglädje ska följas av en andra. Även en skräck ska balanseras:
Att få halvsova ihop den allra första morgonen med Karin liggandes som en halvkokt snabbmakaron, böjd på tvärsen över mitt bröst.
Min flicka! Mitt barn!
***
EN INSLAGEN BANAN
Karin stammar ur två helt olika släkter. Hemliga mammans är internationell och exotisk och full av astrologer, generalkonsuler, oljeletare, fabrikörer och folk med vit linnekostym.
Min består mest av bönder och en och annan präst.
När Karin för första gången får komma till den släktgård som fortfarande finns i familjens ägo säger jag till henne där hon ligger och hickar i sin barnstol, att nu är du hemma, Karin. Härifrån kommer du. Jag får anstränga mig för att inte sätta ner henne på marken, för att inte ta lite av den jord hon stammar ur och lägga i hennes hand.
Min farmor som bott där på gården i det längsta är nu svårt dement. Inte helt borta, men så förvirrad att hon inte kan bo ihop med farfar längre, utan måste vara på en speciell vårdavdelning.
Det är ett litet samhälle. Personalen stannar kvar. Har kanske gått i skolan med mina föräldrar, konfirmerats samtidigt. De tar ett ansvar för de gamla som går bortom yrkets krav. På väggen sitter en bonad av den gamla, klassiska sort som farmor själv var så duktig på att sy:
”Vem känner varmast
vem älskar mest
Vem tröstar ljuvast
och hjälper bäst
i hela världen
Jo – Lilla Mor”
På pianot i matsalen hänger en annan med några rader ur Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa”. På anslagstavlan ett meddelande om att restgarner tacksamt emottages till dagvårdens verksamhet.
Karin gjorde sin entré hos de dementa sovandes i bilbarnstolen samtidigt som farmor under stor koncentration slog in en skalad banan i tidningspapper.
Tanterna kom från alla håll, gående, haltande, rullande.
Deras leenden! Deras lycka! All förvirring borta; detta är ett barn, det är kristallklart, det här har Alzheimer inte tagit, det är en flicka, hon är ny och fin, och hon äter bra, det ser man, och får vi klappa henne?
Klart ni får. Karin kommer att vara stolt över vilka leenden hon gav damerna på avdelningen Almen.
***
LALLANDE FÅNAR
Jag behöver inte gardera mig. Inte låtsas som inget. Som nybliven pappa blir jag ett lallande pappafån exakt så mycket som jag behagar:
Karin är världens sötaste lilla tjockis! Så rund och fin. Jag älskar bäbisar som blir trinda; de äter som dårar – och kan inte motionera. Äter tills de somnar med näsan mitt i maten. En gång för länge sedan sa Hemliga mamman ”jag vill ha små feta bäbisar med dig”. Hon kan ha skrivit det i ett mejl. Formuleringen är så maximalt kärleksfull. Jag förstod precis hur hon menade; vår underbare gudson var efter några månader så rund och glad att vi kallade honom vår gudost i stället för vår gudson. Han såg ut som en sådan där röd rund sak som förekommer i Holland och i Kalle Anka.
I en briljant sagobok – Ulf Nilsson skrev den, Eva Eriksson tecknade – berättas det om en liten kaninbäbis som av sin kaninfamilj kallas ”Den feta näktergalen”. Det händer att jag, i min lallande pappafånighet, kallar Karin det. En annan rollfigur är den söta kaninflickan ”Kokoskorven”, vars namn jag lika snabbt anammar. En vän säger att jag måste sluta innan Karin blir tonåring. Jag lovar att försöka, men garanterar inget.
Jag har utöver detta en blöjbytarsång. Se där ett ord jag inte trodde att jag någonsin i livet skulle skriva.
”Hej hej, så byter jag på diiig”, sjunger jag på Robert Brobergs ”Pling Plong Song”. ”Här finns blöjor för alla, hej comealong, om du har lust att bajsa så finns här en sång, för liten och för stor och för kort och lååååång, från bajsarbolaget Pling & Plong …”
Detta sångnummer levereras exklusivt med en dans som bygger på studsar i min nästan två meter långa lekamen, följt av handrörelser upp och ner. Tänk dig en ko med känguruben, som jag försöker mjölka. Där någonstans finns rörelsen. Karin får väl skicka terapiräkningarna från framtiden till mig.
Så smackar hon ljudligt på sitt finger, och drar ofelbart på sig ett nytt smeknamn: Supersockersmaskisen! Taget ur favvoserien Sigges lagun. Sigge är en snäll vithaj. Supersockersmaskisar hans favoritflingor.
Karin lyssnar på detta nya namn, lägger huvudet på sned och blir mycket missnöjd. Tidigare sa hon då ”gl-äääääääärhh, gl-äääääääärhh”, varför vi kallade henne Galärslaven. Nu är det mer ”m-läääähn, m-läääähn”. Vi kallar följaktligen detta ljudbyte för ”m-läähnnieskiftet”.
Vi är nördar, Hemliga mamman och jag.
Jag ser oss utifrån, lallande fånar – och omfamnar det. För jag behöver inte gardera mig, inte låtsas som inget. Karin, min feta näktergal, har ändrat precis allt. Världen ska bara hålla sin stora näbb. Jag sjunger de blöjsånger jag vill för min kokoskorv.
***
DU SKULLE MISSTÄNKA ETT UTGÅNGET DATUM
Jag behöver tala med en biolog. En kemist. Jag måste veta vad det är för djävulskt preparat som någon har hällt på min bäbis för att jag ska förvandlas till ett sömnsnurrigt fån som går och sniffar som en snuvig kokainist i Los Angeles.
Hon. Luktar. Så. Sinnessjukt. Gott.
Jag kan ligga med näsan mot hennes hjässa i en halvtimme och hyperventilera. Lite diskret, så klart, för att inte störa. Är det håret? Bomullen i kläderna? Sköljmedel? Kvalster? (Kvalster, förresten, jag borde dammsuga här inne, och byta lakan. Städa eller ligga och sniffa? Så lätt det kan vara att välja ibland!)
Doften av aningen surnad mjölk har jag hittills i livet förknippat med hemkunskapslektioner och Wettextrasor av den tjocka och äckliga sorten. Nu förknippar jag den med himlen.
Karin ligger och sover och jag böjer mig ner för att lägga näsan mot hennes kind och känna att hon är där. Hon har nyss rapat eller kanske till och med kräkts någon milliliter mjölk, som får en alldeles speciell och svagt syrlig lukt.
Jag tycker att det luktar underbart. Mitt barns sårbarhet och litenhet, hennes sammanväxthet med sin mamma. Allt i en enda liten doft.
