Ni måste inte se hela. Men då missar ni något. Efter bara lite mer än fem minuter hade han jobbat mig över tårgränsen. Man kan tycka vad man vill om hans politik – men han är en retorisk mästare, en unik samtida politiker.
Ni måste inte se hela. Men då missar ni något. Efter bara lite mer än fem minuter hade han jobbat mig över tårgränsen. Man kan tycka vad man vill om hans politik – men han är en retorisk mästare, en unik samtida politiker.
Ja, amerikansk förstasidespolitik är sexig, ohejdad och ofta med helt galna historier som aldrig skulle inträffa i Sverige på det sätttet – till exempel den där killen som försökte sälja Obamas senatorsplats. Och Bill är verkligen en lysande talare. Men samtidigt är det bedrövligt att de sällan tydligt går igenom _i_sak_ vad företrädare för den andra sidan säger, och kritiserar detta nära, lyfter upp det i nyporna. Man kör på signalord och soundbites istället.
Bill Clinton hade en del sakpolemik i det här talet, liksom i det tv-knäck för några år sen där han elegant slaktade en talkshowvärd (var det Sean Hannity?) som hävdade att BC som president hade släppt taget om bin laden och undvikit att döda honom när den möjligheten hade funnits och han haft honom ”nästan i sin hand” Bills sarkastiska och övertygande motanfall den gången var briljant, ett otyglat lejon. Men annars är det egentligen ingen på Dem-konventet som har *bemött* de grova lögnerna i den republikanska agitationen, till exempel Romneys bedyranden att man så gärna hade velat att Obama hade lyckats med ekonomin när det ju är republikanerna i senaten som satt sig emot alla verkliga förhandlingar. Att debattera i sak istället för att hytta med näven och säga ”Because I can!” anses tydligen vara samma sak som att visa sig som en ”whiner”, en svag person som inte är lämplig till att leda. Och det är faktiskt riktigt illa.
Håller med. Amerikansk politik drar sig för varje val mer och mer åt sportens estetik – allt räknas i procent, vem leder, vem ökar, vem backar, vem drar ifrån, vem ska spela yttermittfältare…?
Men än mer deprimerande blir det ju om man försöker tänka på blodfattigheten i svensk politik i anslutning till detta. När såg vi senast en rasande arg politiker i Sverige, någon som med personlig hetta och genuint engagemang skällde ut en motståndare? Anledningen till att Fredrik Reinfeldt är så populär är väl att han omöjligen någonsin kan ha över 60 i puls…
Håller också med, det hade varit underbart att höra och se Bill Clinton eller Obama själv, som även han är en lysande retoriker, med intelligent patos slakta det värsta fluffet.
Men det är som förgjort – intelligens har blivit suspekt, det som gäller är att vara ’one of the guys’ även om guysen är svin . .
Ja, den var lite jobbig, när Rick Santorum kallade Obama snobb för att han hade sagt att fler amerikaner behöver universitetsutbildas…