Jag har fantastiska minnen från mitt livs första journalistjobb: det som knattereporter i Barnjournalen i Sveriges Television säsongen 1988/1989. Vilket enskilt inslag jag minns bäst… det är svårt att välja något, men kanske den gången då vi var med Greenpeace ute på havet då någon sorts miljöfarlig verksamhet skulle stoppas mer eller mindre handgripligen. Eller när jag fick intervjua Bruce Dickinson i Iron Maiden.
Eller… jag vet inte. Men jag minns alltihop med stor tacksamhet och tänker lite extra på det i dag, när nyheten om Bengt Fahlströms bortgång har nått mig.
Bengt kände jag dock inte personligen. Redaktionen som gjorde Barnjournalen var stor, och det var andra personer som i första hand såg efter oss – som reportrarna Bodil Schrewelius och Pelle Thörnberg, producenterna Sune Kempe och Per Helmerson, och förstås ”knattechefen” Lars Hjelm och hans fru Birgitta, som på alla sätt bistod och dessutom öppnade sitt hem i Bunkeflostrand för oss ungar när vi skulle till Malmö och jobba.
Som sagt, fantastiska minnen, och en präglande erfarenhet. I den mån jag inte redan då hade bestämt mig för vad jag ville jobba med, så bestämde jag mig väl då.
