Min Google-besatthet har förstås hållit mig på tårna vad det gäller Ken Aulettas nya bok om Google. Släppt i USA för knappt en vecka sen, i min brevlåda i måndags. Jag har inte läst hela än, så klart, men har intrycket att detta är en gedigen bok i gränslandet mellan reportage och analys – lite i samma genrelösa stil som jag försöker använda – som verkligen skulle ha behövt en styggare redaktör. Eller så är det bara det faktum att jag har läst ett tiotal böcker om Google som gör att jag tänker ”old news” om saker som nio av tio läsare aldrig har hört talas om förut… Jag måste ju dessutom göra likadant själv: ge den grundläggande orienteringen. Jag skriver ju den första boken i ämnet på mitt språk. Men Ken Auletta? Kanske är hans det hundrade engelskspråkiga bidraget.
För er som vill ha ett lästips och inte har lust att vänta på den tionde april, då ”Google-koden” drabbar riket: Just nu är jag mest förtjust i Randall Stross kompakta ”Planet Google”. Men Jeff Jarvis… är inte han lite överskattad?
På vilket sätt anser du Jeff Jarvis överskattad? Inte för att jag säger att du har fel (i de flesta fall tycker jag att han är rätt vettig, dock upplevde jag honom i en podcast-intervju nyligen som lite väl hårdför, bullish och rigid) Har inte läst hans bok , ”what would google do?”, men ska förhoppningvis någon gång..
Det är väl den jag syftar på här. Den är så oerhört hajpad att jag kanske helt enkelt hade ännu lite högre förväntningar.
Mitt problem med sådana här utläggare och böcker är att de så ofta hamnar i att ebekräfta hypen kring ett visst företag eller en viss pryl snarare än att bevara sina självständiga frågor. Det är kanske oundvikligt ibland, eftersom det finns en stormflod av ny kunskap, nya releaser coh utspel och dessutom är produkten långt mera flytande än en industrivara: det går inte riktigt att analysera Facebook och Google på samma termer som man kunde skriva om Volvo eller Boeing 1975. Men det tvingar en också som kritisk läsare till ett kraftigt avdrag när reportern börjar visionera eller bara upprepar företagets pepp.
Nån frågade på Mildners blogg för ett tag sen vad det betyder att i princip alla som skriver initierat om sociala medier online själva är inne i sekten: de är själva hårt övertygade om att internet har skrivit om lagarna för hur allting ser ut och att det mesta är bra, och hör man inte till den frälsta gruppen så för man (i alla fall i Europa) inte diskussionen på internet. Vad får det för verkan? Det vill jag också ha ett bud på.
Det finns en brist på kritiskt tänkande hos de internetfrälsta journalisterna. Och det finns en brist på analys och nytänk hos de icke frälsta. Det är kontraproduktivt för båda…
Lika goda kålsupare, säger Ekström. Håller med lite grann men tycker samtidigt att klimatet hårdnat mellan de två ”lägren” och att det är representanter för de etablerade medierna och distributionsformerna som börjar använda lite skarpare formuleringar, lite som att nu får det minsann var slut med det där internettandet.
Tänker på Malou von Sivers som nyligen har haft sin bloggvecka (stort fokus på ”näthatet”) där hon gett intryck av att aldrig någonsin ha läst en blogg . Peter Fröberg Idling på tidningen Vi har beskrivit bloggosfären som ”amatörismens förlovade rike” (och tyckte dessutom i somras att det var ganska fånigt att diskutera eböcker i amatörbloggosfären när proffsförlagen har semester).
Journalisten Carnmo på Smålandsposten tycker det är underbart härligt otidsenligt när Horace Engdahl, till publikens förtjusning, under bokmässan beskriver bloggosfären som ett flöde av ord (information är ett i sammanhanget för fint ord anser han). Var tog de intelletuella vägen?, frågar sig Horace.
Och nu senast har vi ju biografförbundets utspel mot Stockholms filmfestival. Filmfestivalen ville göra några filmer ur programmet visningsbara via on demand mot betalning. Gör ni det, vill vi nog inte samarbeta med er längre, säger Biografförbundet.
Litet sidospår: Jag får ibland känslan av att positiv inställning till det nya digitala landskapet ibland ses som en indirekt röst på den nya (enligt vissa traditionella kulturvurmare), smått defekta och gradvis förfallande, människokaraktären; den moraliskt befriade (fildelaren), den socialt ytliga (facebookaren), narcissisten (bloggaren), den oälskade (dejtingsajtbesökaren),damp-offet (twittraren), smakanalfabeten (Youtubaren), den Obildade (googlaren) och Pervot (porrsurfaren). Jag överdriver kanske lite men nog börjar man ana en lite mer utkristalliserad paranoia hos etablerade medier och distributörer, ju mer uppenbart det blir att folk i allt större utsträckning ser internet som en förlängning av sin existens och sina behov.
Som vanligt tror jag att du gör rätt analys. Men kanske finns det en större positiv effekt i den här tillfälliga polariseringen, om den verkligen ser till att bara vara tillfällig?
Vad som händer nu är att vi slutligen närmar oss en punkt där nästan ingen enda opinionsbildare kan fungera utan att åtminstone till någon del använda internet. Och det är bara en enda sak, absolut en enda, som kan skapa förståelse och kunskap om internet – och det är att använda internet. Jag skulle vilja säga att det är den mest praktikkrävande inlärningsprocess jag känner till näst skridskoåkning. Kanske är det ändå det som händer. Kanske Malou ändå lägger en timme på lite bloggar i veckan som kommer, själv, vid sin dator.