Då och då pdf-bläddrar jag lite i piratdomen. Den är som en batiktröja, man ser mer och mer mönster i oregelbundenheterna ju mer man tittar.
Jag var bland dem som länkade till Martin Ådahs skarpa krönika om domen, eftersom den var just skarp. En av de saker som gör texten effektiv är resonemanget om ”medhjälp utan huvudbrottsling”, ett argument som ju många andra också har fört: Hur sjutton kan ett medhjälpsbrott bedömas starkare än själva brottet? Och: Om det inte ens finns något huvudbrott som har begåtts av identifierbar person, kan man då ens tala om medhjälp?
Ja, det tycker jag nog att man kan.
Det finns inget stort huvudbrott. Det finns bara väldigt många små huvudbrott, som vart och ett möjliggjorts genom ett enda ”medhjälpsbrott”. Därför blir straffvärdet för medhjälpsbrottet mycket större än något av huvudbrottsstraffen. Det är inte ologiskt. Men det är nytt. Finns det något liknande att jämföra med historiskt? Jag har inte hittat något sådant exempel – vilket i sig inte måste betyda att domen på den punkten är felaktig, det betyder bara att något liknande aldrig har prövats. Och det, i sig, tror jag är en absolut garant för att det här målet går hela vägen till Högsta Domstolen.
Väl där blir frågan om medhjälpsbrott kontra huvudbrott central – om inte juridiskt, så i vart fall pedagogiskt.
”Därför blir straffvärdet för medhjälpsbrottet mycket större än något av huvudbrottsstraffen.”
Men säg att ett huvudbrott består i att dela ut dessa 33 verk under den tid som åtalet avser, skulle du då fortfarande mena att medhjälpsbrottet bör ge ett strängare straff än detta huvudbrott?
Jag vet uppriktigt sagt inte. Men spontant låter det ju inte rimligt.
För att förtydliga min tankegång litet: om en person tillgängliggör ett verk till 100 andra personer och en annan person tillgängliggör samma verk till samma 100 personer, är det då allvarligare med medhjälp till tillgängliggörande i båda fallen än medhjälp i bara det ena fallet?
(Konsekvensen – att just dessa 100 personer får tillgång till verket – är ju densamma i båda fallen)
Många många småbrott blir lika jobbigt som få stora brott. Det blir som en brottslig Long Tail. Har Chris Anderson pratat om det någon gång?
Om utdelande av 33 verk under samma tid som åttalet avser kan ge 30 miljoner i skadestånd så skulle ju vilken mellanstadieelev som helst kunna råka ut för samma skadestånd. Om de amerikanska filmbolagen hade räknat som de nordiska hade skadeståndet antagligen hamnat på minst 50 miljoner. Är det verkligen rimligt?
Om man nu är av åsikten att skadestånd ska ersätta faktisk skada verkar det också konstigt att 100 personer som alla delar ut ett verk till varandra skulle ge 100 gånger större skadestånd än bara en person som delar ut till de andra 100 – trots att det inte är någon större skillnad.
Olf: Intressant tanke med ”en brottslig Long Tail”!
Jag tror att en av de stora juridiska svagheterna är just att åtalet handlar om 33 konkreta verk under en viss tid. Då kan man inte döma för medhjälp för en miljon verk under obestämd tid, som det onekligen verkar som att domstolen försökt göra.
Räkna med att upphovsrättslobbyn förr eller senare kräver lagändring som gör själva underlättandet eller uppmuntrandet till ett eget huvudbrott. Formuleringar i den riktningen finns, om jag förstått saken rätt, i IPRED2. Gränsdragningsproblemen blir förstås enorma.