I sak tror jag att om journalisternas osäkra arbetsmarknad fortsätter så måste man vänta sig mera av den här typen av missar eller bluffnyheter (det är ju inte givet att de avslöjas, även om det var oundvikligt den hår gången). Det var en djupt symptom,atisk händelse, precis som Chris Fagers nazistbilder i Afytonbladet, där tidningen aktivt medverkade till att iscensätta händelsen och ta fram bilderna. För även omn inte Peter Kadhammar och Karin Johansson känner ett starkt tryck att komma in med en viss bestöämd vinkel eller att hitta ett sensationellt scoop, så gör du det säkert om du har ett fyramånadersvick och ska visa vad du går för. Idag kan redaktörer ganska långt beställa en viss vinkling, antingen det görs helt öppet eller genom mer subtila signaler, och det läser ju journalisten.
Den här gpången var skulden nog delad mellan killarna på fältet och nattchefen – det är klart att nattlaget borde ha sett att det inte var Wanja – men den här typen av ankor slinker igenom därför att ingen anser sig ha betänketid längre, eller rätt att sätta ner foten.
Ja, nej, där har jag inget att invända. Man kan ju också bara säga: Det här var en olyckshändelse, en slump som inte nödvändigtvis reflekterar det normala läget.
Själv har jag en gång lyckats intervjua en person på telefon och missuppfatta vederbörandes KÖN. Christer med den ljusa rösten blev alltså Christel i tidningen. Den du!
Sen håller jag helt med om att man inte kan lägga ansvaret på utgivaren. Alla är ju, lite floskligt uttryckt, ansvariga för sina egna handlingar, även journalister. Om man väljer att göra något för att man känner sig pressad av en hård arbetsmarknad, är det likväl ett val.
Jo, det är min tes också. Ansvarig utgivare omfattar juridiken, inte precis allt som en tidning gör. Men lite så har det kommit att bli.
Om jag var mediestrateg på Expressen skulle jag be reportern i fråga att skriva en spalt på temat ”Så gick det till när jag inte intervjuade Wanja” och så lista några andra roliga/jobbiga tabbar i mediehistorien. Självironi skulle funka här.
Håller helt med dig om journalisternas personliga ansvar etc, och det är jättekonstiga att någon mea culpa-artikel av reportern inte fanns på Newsmill och/eller Expressens hemsida i förrgår. Det hade varit ännu mer avväpnande än Thomas Mattssons i och för sig hedervärda och idoga pudlande.
Christer och Christel – OJ! Jag skulle ha dött om jag gjorde det misstaget, fast såhär i efterhand är det ju väldigt komiskt (tycker kanske inte han).
Jag försöker komma på mitt värsta-misstag-som publicerats, och inser att jag nog förträngt det mesta.
Men det värsta jag kommit på är riktigt illa: ”5–6 000 soldater” som skulle sändas till Sudan blev, i en intervju med Laila Freivalds till 56 000…
”Reportern” ovan – ska vara ”Reporternn eller någon av de andra inblandade journalisterna”. Hade gått lika bra med fotografen, nattchefen eller någon annan. Vore kul att höra hur snacket gick vid desken när det bestämdes att storyn skulle få ettan.
En sak till: det där med ett arbetsklimat som sätter press på vikarier är förstås inte unikt för mediebranschen.
Jag fick höra en skakande skildring av en bekant, som inte var fast anställd utan långtidsvikarie på en viss statlig myndighet (och detta är ingen spoling, utan en person som fyllt 40 och har lång erfarenhet från verksamhetsområdet).
Han fick — för några år sedan — skriva under ett beslut om budgetanslag till ett visst projekt som någon chef inom myndigheten tyckte var en bra idé, trots att han själv inte tyckte det verkade vara så lysande.
Men han kände pressen, och det antyddes att om han inte skrev på så kunde han heller inte räkna med att bli anställd.
Senare fick verksamheten kritik, i åtminstone Ekot/Sveriges Radio, och min bekant ställdes förstås till svar. Han menar att denna myndighet satt i system att låta vikarier underteckna potentiellt kontroversiella grejer, så att cheferna kan ha ryggen fria. (Om någon skyllde på honom i det aktuella fallet vet jag ej.)
Beklagar alla skrivfel ovan, jag borde inte skriva så här dags.
Men jag kollade vad ovan nämnda sak gällde, och det min bekant ställdes till svars för handlade om ett ganska rejält antal miljoner kronor….
Andreas. nej, det är klart att journalister inte är de enda som idag rör sig på en arbetsmarknad med korta och osäkra jobb och hård press, eller som känner ett tryck att vara sina chefer till lags. Men de är nästan de enda som varje dag måste upptröäda i offentligheten/ge material till det offentliga kretsloppet på så osäkra betingelser. Om du är chef för ett företag, en fackförening eller en skola, professor i juridik, sångare i ett rockband eller kyrkoherde så sitter du normalt mycket säkrare i din position än en journalist (i alla fall yngre/nyinomna journalister). Klart att det är ett problem, även om det sällan tas upp offentligt eftrersom det strider mot den glamourös bilden av yrket.
Vi förutsätter ju att det är jourmalistens professionalism och omutlighet som skiljer honom från en vanlig bloggare, som inte heller riktigt kan hållas ansvarig för det han/hon säger – när bloggaren blir trängd ignorerar han bara eller låter förstå att det är ju mitt privata område det här, visst får man ha en åsikt, it’s a free country osv.
Toby Youngs fantastiska ”How To Lose Friends And Alienate People” innehöll en hel del vassa iakttagelser om hur nöjesjournalister (och andra journalister?) i USA hamnat i knät på stjärnornas agenter och publicister eftersom det inte fungerar att stå upp och kräva för mycket om man vill vara kvar på inbjudningslistorna och få intervjuer etc. Det är tråkigt att ingen i Sverige (som jhag minns det) tagitt upp den mediekritiska sidan av boken – när den kom skrevs det bara om vilken underbar antihjälte han är. Visst är han det, men boken visar också upp en provkarta på spinn och anpassning av en typ som väl hr blivit ännu vanligare i Sverige sen dess.
Där har du en viktig poäng: Jag som alla andra journalister avskyr ju pressmuppen som gatekeeper från människorna som verkligen jobbar med grejerna. Om man ska göra en intervju med någon på Sony Ericsson i Lund riskerar man att bli hänvisad till PR-avdelningen i London. Tro mig, det har hänt.
Nån berättade på, var det Vassa Eggens blogg, om en händelse på Publicistklubbn som blixtbelyste det där med hur journalisten befinner sig i knät på pressfolk och management, men också på sina chefer. En nöjesjournalist var inbjuden, publiken var mycket nöjesskribenter men inte enbart, och han sa i förbifarten att Joe Laberos management bluffade och körde ut falska uppgifter om trollkarlen, det hade han fått ganska säkra tips om. Flera av journalisterna i lokalen – mest från morgontidningar och magasin – sade spontant ”men det är ju det som är nyheten, varför skriver du inte om det?” Han skakade på huvudet, och de som kom från kvällstiningarna (många av dem) tyckte inte heller att det var något, de ryckte ironiskt på axlarna: det är väl en skitnyhet, alla vet att det hypas ibland och det är inte sådant vi vill skriva.
Det är klart att det är en nyhet att Laberos management (som antagliegn jobbar med många nadra artister också) ljuger. Men hur lätt är det att gräva fram den och få den att se bra ut för hemmaredaktionen om du får upp doften helt på egen hand? Eller att ställa obekväma frågor till låt oss säga Eva Dahlgren, Plura Jonsson, Tom Cruise eller Filip Hammar om du har fått en halvtimmes intervjutid med dem? Alla fattar ju vad det är för slags intervju eller artikel din redaktion vill ha, och som nöjesreporter lär du dig anabbt också att känna efter hur ett jobb ska göras för at det ska passa in där du är. Att folket bakom scenen fuskar – tja, att gräva i en sådan sak kan nog vara väldigt krångligt om inte hemmaredaktionen backar upp dig tydligt. Gör de inte det och du envisas med att driva saken ändå skaffar du dig ett rykte som besvärlig, en person som inte gör det han ska, och det kommer att påverka dina chanser att få ett nytt vick på tidningen, eller vad dina chefer lämnar för skrivna omdömen (negativa saker kan ju kodas in i skenbart oskyldiga formuleringar som ”jobbar regelbundet och fullgör sina uppgifter” etc).
Och ingen garnterar ju att det bara är på nöjessidorna det kan fungera så här…
Följer man upp tips om att Laberos management (som säkert har ne betydligt störe bredd på sitt stall) än abra en magiker) fuskar, så kan de naturligtvis tyst börja behandla en som persona non grata. Både på det jobb du har då och på nästa. Om ditt jobb bara varar et halvår, vilken redaktion vill då betala det priset för en nyhet som kanske bara ter sig måttligt het och som stör förbindelserna i längden? Det är här likheterna med Toby Young blir tydliga: reportern hamanr i nån slags rävsax, och flyr kanske från det genom ate börja behandla hela nöjesscenen som ett ironiskt psektakel där man inte behöver bry sig om vad som är sant.
Utmärkt text!
I sak tror jag att om journalisternas osäkra arbetsmarknad fortsätter så måste man vänta sig mera av den här typen av missar eller bluffnyheter (det är ju inte givet att de avslöjas, även om det var oundvikligt den hår gången). Det var en djupt symptom,atisk händelse, precis som Chris Fagers nazistbilder i Afytonbladet, där tidningen aktivt medverkade till att iscensätta händelsen och ta fram bilderna. För även omn inte Peter Kadhammar och Karin Johansson känner ett starkt tryck att komma in med en viss bestöämd vinkel eller att hitta ett sensationellt scoop, så gör du det säkert om du har ett fyramånadersvick och ska visa vad du går för. Idag kan redaktörer ganska långt beställa en viss vinkling, antingen det görs helt öppet eller genom mer subtila signaler, och det läser ju journalisten.
Den här gpången var skulden nog delad mellan killarna på fältet och nattchefen – det är klart att nattlaget borde ha sett att det inte var Wanja – men den här typen av ankor slinker igenom därför att ingen anser sig ha betänketid längre, eller rätt att sätta ner foten.
Ja, nej, där har jag inget att invända. Man kan ju också bara säga: Det här var en olyckshändelse, en slump som inte nödvändigtvis reflekterar det normala läget.
Själv har jag en gång lyckats intervjua en person på telefon och missuppfatta vederbörandes KÖN. Christer med den ljusa rösten blev alltså Christel i tidningen. Den du!
Det reflekterar det normala läget i och med att det tydligt visar att reportern var där för att skapa en viss typ av ”nyhet”.
Man trodde att man skrev lögner om Lundby-Wedin, men råkade skriva dem om någon annan. Vilket får grundproblemet att framstå klarare än vanligt.
Sen håller jag helt med om att man inte kan lägga ansvaret på utgivaren. Alla är ju, lite floskligt uttryckt, ansvariga för sina egna handlingar, även journalister. Om man väljer att göra något för att man känner sig pressad av en hård arbetsmarknad, är det likväl ett val.
Jo, det är min tes också. Ansvarig utgivare omfattar juridiken, inte precis allt som en tidning gör. Men lite så har det kommit att bli.
Om jag var mediestrateg på Expressen skulle jag be reportern i fråga att skriva en spalt på temat ”Så gick det till när jag inte intervjuade Wanja” och så lista några andra roliga/jobbiga tabbar i mediehistorien. Självironi skulle funka här.
Håller helt med dig om journalisternas personliga ansvar etc, och det är jättekonstiga att någon mea culpa-artikel av reportern inte fanns på Newsmill och/eller Expressens hemsida i förrgår. Det hade varit ännu mer avväpnande än Thomas Mattssons i och för sig hedervärda och idoga pudlande.
Christer och Christel – OJ! Jag skulle ha dött om jag gjorde det misstaget, fast såhär i efterhand är det ju väldigt komiskt (tycker kanske inte han).
Jag försöker komma på mitt värsta-misstag-som publicerats, och inser att jag nog förträngt det mesta.
Men det värsta jag kommit på är riktigt illa: ”5–6 000 soldater” som skulle sändas till Sudan blev, i en intervju med Laila Freivalds till 56 000…
”Reportern” ovan – ska vara ”Reporternn eller någon av de andra inblandade journalisterna”. Hade gått lika bra med fotografen, nattchefen eller någon annan. Vore kul att höra hur snacket gick vid desken när det bestämdes att storyn skulle få ettan.
En sak till: det där med ett arbetsklimat som sätter press på vikarier är förstås inte unikt för mediebranschen.
Jag fick höra en skakande skildring av en bekant, som inte var fast anställd utan långtidsvikarie på en viss statlig myndighet (och detta är ingen spoling, utan en person som fyllt 40 och har lång erfarenhet från verksamhetsområdet).
Han fick — för några år sedan — skriva under ett beslut om budgetanslag till ett visst projekt som någon chef inom myndigheten tyckte var en bra idé, trots att han själv inte tyckte det verkade vara så lysande.
Men han kände pressen, och det antyddes att om han inte skrev på så kunde han heller inte räkna med att bli anställd.
Senare fick verksamheten kritik, i åtminstone Ekot/Sveriges Radio, och min bekant ställdes förstås till svar. Han menar att denna myndighet satt i system att låta vikarier underteckna potentiellt kontroversiella grejer, så att cheferna kan ha ryggen fria. (Om någon skyllde på honom i det aktuella fallet vet jag ej.)
Beklagar alla skrivfel ovan, jag borde inte skriva så här dags.
Men jag kollade vad ovan nämnda sak gällde, och det min bekant ställdes till svars för handlade om ett ganska rejält antal miljoner kronor….
Andreas. nej, det är klart att journalister inte är de enda som idag rör sig på en arbetsmarknad med korta och osäkra jobb och hård press, eller som känner ett tryck att vara sina chefer till lags. Men de är nästan de enda som varje dag måste upptröäda i offentligheten/ge material till det offentliga kretsloppet på så osäkra betingelser. Om du är chef för ett företag, en fackförening eller en skola, professor i juridik, sångare i ett rockband eller kyrkoherde så sitter du normalt mycket säkrare i din position än en journalist (i alla fall yngre/nyinomna journalister). Klart att det är ett problem, även om det sällan tas upp offentligt eftrersom det strider mot den glamourös bilden av yrket.
Vi förutsätter ju att det är jourmalistens professionalism och omutlighet som skiljer honom från en vanlig bloggare, som inte heller riktigt kan hållas ansvarig för det han/hon säger – när bloggaren blir trängd ignorerar han bara eller låter förstå att det är ju mitt privata område det här, visst får man ha en åsikt, it’s a free country osv.
Toby Youngs fantastiska ”How To Lose Friends And Alienate People” innehöll en hel del vassa iakttagelser om hur nöjesjournalister (och andra journalister?) i USA hamnat i knät på stjärnornas agenter och publicister eftersom det inte fungerar att stå upp och kräva för mycket om man vill vara kvar på inbjudningslistorna och få intervjuer etc. Det är tråkigt att ingen i Sverige (som jhag minns det) tagitt upp den mediekritiska sidan av boken – när den kom skrevs det bara om vilken underbar antihjälte han är. Visst är han det, men boken visar också upp en provkarta på spinn och anpassning av en typ som väl hr blivit ännu vanligare i Sverige sen dess.
Där har du en viktig poäng: Jag som alla andra journalister avskyr ju pressmuppen som gatekeeper från människorna som verkligen jobbar med grejerna. Om man ska göra en intervju med någon på Sony Ericsson i Lund riskerar man att bli hänvisad till PR-avdelningen i London. Tro mig, det har hänt.
Nån berättade på, var det Vassa Eggens blogg, om en händelse på Publicistklubbn som blixtbelyste det där med hur journalisten befinner sig i knät på pressfolk och management, men också på sina chefer. En nöjesjournalist var inbjuden, publiken var mycket nöjesskribenter men inte enbart, och han sa i förbifarten att Joe Laberos management bluffade och körde ut falska uppgifter om trollkarlen, det hade han fått ganska säkra tips om. Flera av journalisterna i lokalen – mest från morgontidningar och magasin – sade spontant ”men det är ju det som är nyheten, varför skriver du inte om det?” Han skakade på huvudet, och de som kom från kvällstiningarna (många av dem) tyckte inte heller att det var något, de ryckte ironiskt på axlarna: det är väl en skitnyhet, alla vet att det hypas ibland och det är inte sådant vi vill skriva.
Det är klart att det är en nyhet att Laberos management (som antagliegn jobbar med många nadra artister också) ljuger. Men hur lätt är det att gräva fram den och få den att se bra ut för hemmaredaktionen om du får upp doften helt på egen hand? Eller att ställa obekväma frågor till låt oss säga Eva Dahlgren, Plura Jonsson, Tom Cruise eller Filip Hammar om du har fått en halvtimmes intervjutid med dem? Alla fattar ju vad det är för slags intervju eller artikel din redaktion vill ha, och som nöjesreporter lär du dig anabbt också att känna efter hur ett jobb ska göras för at det ska passa in där du är. Att folket bakom scenen fuskar – tja, att gräva i en sådan sak kan nog vara väldigt krångligt om inte hemmaredaktionen backar upp dig tydligt. Gör de inte det och du envisas med att driva saken ändå skaffar du dig ett rykte som besvärlig, en person som inte gör det han ska, och det kommer att påverka dina chanser att få ett nytt vick på tidningen, eller vad dina chefer lämnar för skrivna omdömen (negativa saker kan ju kodas in i skenbart oskyldiga formuleringar som ”jobbar regelbundet och fullgör sina uppgifter” etc).
Och ingen garnterar ju att det bara är på nöjessidorna det kan fungera så här…
Följer man upp tips om att Laberos management (som säkert har ne betydligt störe bredd på sitt stall) än abra en magiker) fuskar, så kan de naturligtvis tyst börja behandla en som persona non grata. Både på det jobb du har då och på nästa. Om ditt jobb bara varar et halvår, vilken redaktion vill då betala det priset för en nyhet som kanske bara ter sig måttligt het och som stör förbindelserna i längden? Det är här likheterna med Toby Young blir tydliga: reportern hamanr i nån slags rävsax, och flyr kanske från det genom ate börja behandla hela nöjesscenen som ett ironiskt psektakel där man inte behöver bry sig om vad som är sant.
Så är det absolut, och det är därför man ska byta bevakningsområde någorlunda ofta. Jag borde förmodligen bli försvarsreporter eller något snart…