För en tid sedan ringde det på dörren. Min fru öppnade, jag hörde ett kort samtal, hon stängde, kom tillbaka och sa ”det var Gud som ville frälsa oss”.
Jag tänkte i tre sekunder eller fyra.
Sedan gick jag ut i trapphuset. Jag tänkte att jag har en maktbas. Att jag ju är ordförande i den här bostadsrättsföreningen. Jag kan välja att representera husets 25 hushåll i en fråga som den här.
Jag bad dem gå. Inga försäljare här. Inte av prylar, inte av politik, inte av andlighet. Trapphuset är inte en förlängning av gatan – trapphuset, i alla fall i det här huset, är en förlängning av våra hem.
”Vi är inga farliga människor”, sa den unge mannen medan hans unga gravida hustru lyssnade uppmärksamt.
”Vi ville bara uppmuntra med några ord från Bibeln.”
”Vi är tacksamma om ni vill lämna huset”, sa jag igen, vänligt.
De gick, och stod sedan i en större grupp och höll rådslag utanför vår port. Kanske bad de för oss.
För kanske fyra år sedan skrev jag om den utarmning av centrala Lund som väntade i och med att den otäckt plastiga gallerian Nova Lund skulle öppna en bit utanför stan. Efter att ha läst Naomi Klein problematiserade jag med demokratiexemplet:
I ett privatägt köpcentrum som ersätter stadens gator och torg är det offentliga samtalet den stora förloraren. I ett privatägt köpcentrum får man inte spela musik. Man får inte agitera, inte för Satan och inte för Gud, inte för Göran och inte för Fredrik. Inte sälja bullar man har bakat själv för att finansiera sin skolresa. Bara vara ostörd av allt utom säljet.
I en bostadsrättsförening som den här är läget tydligen likadant. Rules enforced by me.
Men jag ångrar mig inte!
I just det här fallet med ”vi är inga farliga människor”-människan, en man som inte förstår att religiös fundamentalism är det farligaste som finns i hela världen, var beslutet lätt. Det här är ett hem. Här ska man inte behöva bli störd av knäppgökar.
Frågan är nu vad jag gör när besluten blir svårare. Om det kommer sverigedemokrater, eller ung vänster med Sovjetromantik (och därmed våldsromantik) på kläderna. De åker förstås också ut. Liksom givetvis kontrollanter från Radiotjänst, om jag skulle råka se några.
Visste föreningens medlemmar det här, när de valde mig? Att de valde en politisk kommissarie?
