När jag ska läsa en ny bok börjar jag alltid med allt annat – omslag, flikar, kolofon, förord och efterord och till och med författargooglande – innan jag sätter i gång med själva läsandet. Jag vet inte varför det är så viktigt för mig; möjligen stör det den ”rena” läsupplevelsen att göra på det viset, att utsätta sig för en massa annan påverkan än den från texten. Ändå gör jag det vanemässigt.
När jag var tonåring läste jag ”Hemsöborna”, som jag minns det med viss men begränsad behållning.
Så kom chocken.
Boken tog plötsligt slut – mitt i.
Förklaringen var enkel: Jag hade i mina händer en volym som innehöll två Strindbergare. Jag bläddrade, och en halv sida senare började nästa roman.
I det läget var jag inte det minsta redo för att sluta berättelsen, inte det minsta redo för ett avgörande. Det kvaddade hela läsupplevelsen (jag måste tydligen vara mycket rigid) och jag har sedan dess alltid sett till att behålla min rutin: orientering först, läsning sen. En bok får inte ta slut utan att fråga först.
