Jag skulle vara en usel frilansjournalist. Jag har nämligen inget att sälja. Jag har spetskompetens vad det gäller att bedöma tidningsartiklar, god mat, bordtennis och åttiotalshårdrock. Tro mig: man bygger ingen frilansprofil runt det.
I stället är jag en extremt redaktionell person, i någon mening beroende av ett redaktionellt samtal för att få ut mesta möjliga av idéer och experiment. Detta ställs numera i allt tydligare kontrast mot att jag i den renodlade reporterrollen föredrar att arbeta ensam.
Alltså måste jag vara på redaktionen mycket, och prata mycket med mina kolleger. Organiserat eller inte. Jag frågar mig ofta var den optimala mötesstrukturen finns, hur man skapar det bästa redaktionella samtalet. Ett generellt problem är konsensuskultur. Man är för ofta överens om för mycket, på alla de tidningar och redaktioner jag har jobbat.
Jag har som en liten vag ambition att i fortsättningen, eller i alla fall i någon sorts framtid, vara mindre diplomatisk i redaktionella diskussioner. Branschen har inte tid – och jag lär mig för lite, som den redaktionellt beroende och potentiellt hopplösa frigångare jag är.
