Kanske blir min tid som pappaledig en tid för kraftsamling, lite intellektuell påfyllnad. Jag har just köpt en trave böcker jag vill hinna med, och jag har försökt formulera några gränser för hur mycket jag ska skriva under det här året.
För utöver att jag har öst ur mig text de senaste två åren, utan någon egentlig paus alls, har jag en liten gnagande känsla av att inte ha fokus på rätt saker. Vilket vingummiångesten i föregående inlägg antyder.
I dagarna har Sverige fått en ny ärkebiskop. Han heter Anders Wejryd, och jag vet nästan ingenting om honom. Vad jag däremot vet är att han tillträder i en extremt intressant tid politiskt sett.
Religionen gör oroväckande framryckningar. Inte framsteg – Sverige är mer sekulariserat än någonsin – utan just framryckningar. Ett muslimskt samfund vill införa sharia light i Sverige. Ledande kristdemokrater är ”kreationister”, och väljer att avstå från nästan all etablerad och empiriskt bevisad forskning i sin syn på världen. (De letar upp de fåtaliga amerikanska biologer som sponsrade av enorma gåvor från religiösa organisationer tar fram biologiska ”faktum” på temat att jorden är ungefär 6 000 år gammal. Det är en vidrig hantering. Systematisk mytbildning.)
Det är väldigt glädjande att allt fler röster höjs för att stoppa religiösa friskolor. Man har alltså, sent om sider, vaknat och insett att barnens rätt till en neutral kunskapsinhämtning är större än föräldrarnas rätt till ideologisk indoktrinering – som givetvis sker i hemmet i alla fall, jag är inte naiv, men vi pratar om en princip här.
I veckan som gick visade SVT en fantastisk brittisk dokumentär, gjord av biologen Richard Dawkins. Anders Piltz, en lågmält sympatisk man som i Lund verkar som katolsk präst och professor i latin, betygsatte filmen som ”ett retoriskt mästerstycke”.
Dawkins reste till USA och till Israel och mötte en religiös blindhet, en fanatism bortom vetenskap, rationalitet och förnuft.
Och för egen del tänker jag då? Jo, att hans film är ett bidrag till det offentliga samtalet som är betydligt mycket mera värt än det mesta som jag har producerat under de här senaste två åren sammantaget. Så är det. Och jag ser inga skäl till varför jag inte skulle göra något åt det. Frågan om religiösa vanföreställningar och dess inplikationer på samhället har börjat bli stor på allvar, eftersom det är nu som fundamentalistiska uppfattningar tvingas till praktisk samlevnad för första gången i historien. Så ett litet, litet mål för framtiden: jag ska lite oftare skriva tidningsartiklar om lite viktigare saker. Det är väl inte att ta i för mycket, att sikta på det?
