Det är alltid läge för en bra berättelse. Som den här.
Po Tidholm plockar isär Kay Pollaks trovärdighet som regissör på ett fullständigt häpnadsväckande sätt. Publicerades i våras; kan läsas länge än.
Tidholms text är ett exempel på tesdrivande journalistik med en tydlig avsändare som inte är lika med löst tyckande. Med andra ord precis den väg jag tror att en stor del av journalistiken bör gå, i mån av ork. Kalla det ett Zarembasteg. Den förmenta objektiviteten har drag av skråkonstruktion, och jag frågar mig allt oftare allt svårare frågor om dess relevans. Återkommer sannolikt i frågan många gånger om.
