Vill skriva så väldigt mycket efter att ha återsett ”Kristina från Duvemåla” i går.
Så här: konstens viktigaste instrumentala syfte är att föda empati och inlevelseförmåga. Eller… det vet jag inte säkert. Men författaren Eino Hanski sa det till mig när jag intervjuade honom som tonåring. Det fastnade.
Lisa och jag satt där och höll handen och lipade om vartannat. Vi hade lite musik från Kristina på vårt bröllop. Och varje gång nån säger ”Benny Andersson” synar jag, säger ”javisst”, men höjer med ”Björn Ulvaeus”. Min kropp, min själ, har lust till dig.
Men så är det med kärleken till henne och till våra barn: jag tycker att jag har fattat den. Jag måste kanske inte tolka den genom konst. Vad jag däremot fortfarande behöver hjälp med, är att tolka migrationen. Flyktingöden, uppbrottens trauma, flyttens mod. Alla dessa människor, som behövde lämna på grund av olika grad av förföljelse, olika grad av nöd. Alla med olika bevekelsegrunder, men alla med samma slutsats: jag kan inte stanna. Den berättelsen är central för vårt lands historia: nöd, uppbrott, migration. Och 150 år senare fattar 12,9 procent ett valbeslut.
”Utvandrarna” är vårt nationalepos. Det förmodligen enskilt viktigaste stycke litteratur om svenskhet och vår historia som finns. Min Karl-Oskar hette Johan Ragnar Remegius Ekström. Han flyttade senare än Karl-Oskar och Kristina, men kom heller aldrig hem. Han var farfars storebror. Farfars far hette Frans Levin Ekström. Han var yngst av nio. Barn 2-5 dog i späd ålder. Ta in det.
Okej, jag måste göra lite grejer. Men ni kan väl fundera över det här lite, medan vi bygger nästa rondell och vågmaskin? Okej. Glad påsk.
