Min farfar hjälpte ibland sin far i hans värv som bouppteckningsman på fyrtiotalet. Han fick några gånger se familjer slitas sönder av arvstvister, och tog lärdom: När han dog var så gott som allt skiftat och klart. Testamentet, med enkla och tydliga begravningsinstruktioner efter ett formulär från Fonus, undertecknades ungefär ett kvartssekel innan det öppnades. Familjejordbruket var då sedan länge övertaget av dottern, medan sönerna kompenserats på andra sätt. Det fanns en klumpsumma på ett sparkonto, och så lite möbler och böcker.
Min pappa och hans syskon delade rakt och enkelt på tre. De bestämde att det skulle göras på smidigaste vis: inga respektive eller barnbarn blandades in över huvud taget. Bara de tre. De var klara på någon timme. (De är visserligen goda vänner, surdegsfria, och hade säkert rett ut detta på bästa sätt oavsett. Men ändå!)
Jag brukar ibland säga att min farfar satte många goda exempel för oss. Hans sätt att dö var inget undantag därvidlag.
I dag läser jag i nyheterna att arvstvisterna blir fler i Sverige. Särskilt i storstäder. Skälen är uppenbara: dels äger folk bostäder som har börjat bli enormt värdefulla, dels har fler familjekonstellationer med barn i olika kullar och fler relationer blivit vanligare.
Jag finner detta väldigt nedslående. Å ena sidan har vi människor som betraktar sig som odödliga och på grund av bristande insikt, ansvar eller kanske en oförmåga att titta livets realiteter i vitögat lämnar kaos efter sig. Å andra sidan har vi människor som låter familjerelationer gå förlorade genom att inte hålla sig till det formella i den mån instruktioner från den döde saknas.
Finns inget testamente, så finns åtminstone lagen. Då ska man hålla sig till den, benhårt. Inga avsteg, inget fixande och trixande.
Men framför allt, en uppmaning till var och en, gammal som ung:
Du kommer att dö en dag. Förbered det praktiska. Ta hjälp av en familjejurist på banken, även om det kostar en liten peng. Målet är att göra det omöjligt för dina efterlevande att bli osams med varandra.
Allra sist vill jag citera ett testamente. I sin helhet, faktiskt.
I ett väggskåp hemma hos mina föräldrar, med tillverkningsåret 1794 upptill, ligger ett litet brevkort. Det är min morfars mor Elsas testamente. Hon dog vid 93 års ålder när jag var två, och jag tänker ibland att jag har något litet minne av henne, även om det kanske inte är så troligt, det är nog återskapat genom fotografier. Så här skrev hon, och jag har tittat på det så många gånger att jag minns det ord för ord:
”Jag vill att Inge ska ha skåpet. Han har reparerat så mycket utan att vilja ta emot någon ersättning. Dela sedan det lilla som finns i största enighet. Gud välsigne er alla. Mor.”
