Då min frus mormor dog tidigt i våras väntade enklast tänkbara bodelning mellan de tre barnen. Alla bor i närheten, alla är goda vänner, alla är snälla och generösa. De hade det till och med trevligt när de gick igenom sakerna och pratade gamla minnen.
En eftermiddag gick jag igenom bokhyllorna. ”Jaja, ta vad du vill för sjutton”, sa svärmors bror generöst. Jag gick där med huvudet lutat – bara för att plötsligt frysa till. Jag fick bokstavligt talat gåshud. Charles Emil Hagdahls legendariska kokbok. I en förstaupplaga!
Jag är inte mycket till bibliofil, men vissa saker känns ändå in i hjärtat. Så nu har jag en äkta Hagdahl, från 1800-talets andra halva, säkert värd ett par tusen kronor. Jag kan inte tänka mig ett finare föremål att ärva av en gammal vän. (Men säljas ska den absolut inte. Hur skulle jag annars få tag på ett bra recept på märgpudding?)
