Okej, vi gör en sån här en gång till. Men lite snabbare och kortare i år. Är ni med?
Årets nykomling: Matilda Källén.
Årets läsning: Tyler Brûlé och Lucy Kellaway i Financial Times. Så egensinniga, så lysande. Av tidsskäl avslutar jag min egen prenumeration nu när pappaledigheten är slut – men det är med tvekan och vemod.
Årets läsning också: Mustafa Cans lustmord på den så kallade Elitlistan. Sällan har en förment elit så tydligt visat sig tillhöra gärdsgårdsserien.
Årets litteraturupplevelse: Först i år läste jag ”White teeth” av Zadie Smith. ”Believe the hype”, som det står på omslaget till min pocketupplaga.
Årets bästa nya bok: ”Everyman” av Philip Roth, om jag måste välja. Och jag är fortfarande tagen av hur fint formgiven den är.
Årets bästa egna text: Intervjun med Peter Englund blev väldigt bra (finns inte online). Men det var nog mest tack vare honom. Och så gillar jag de sista tio-tolv raderna i den här intervjun med Jacques Werup. Fast det var nog mest Ernst-Hugo Järegårds förtjänst. Så mycket mer att välja på tycker jag inte att jag har; jag har trots allt varit hemma större delen av 2006…
Årets sämsta egna: Kanske lite hårt att utnämna den till sämsta, men den här gästkrönikan hos Manolo.se om huvudrakning är snabbt och slarvigt skriven, och överlastad av försök till lustigheter. Hade jag rakat mig lika fort som jag skrev om det hade jag behövt jävligt mycket plåster.
Årets måltid: Lyxigare och snyggare mat än den på Oaxen har jag sällan ätit. Men jag har ofta blivit på bättre humör än jag blev där. Vid mammas kalkongryta, till exempel, och pappas i 27 timmar ekrökta gris, och svärmors plommonrullader, och Niklas och Emmas lamm i Esporles – och min egen improviserade jordärtskockssoppa med whisky. (Dessutom har jag flera gånger i år tillagat häst, och funnit att det är gott. Gidiapp.)
Årets Egyptens gräshoppor: Telefonförsäljare. Nix-registret tycks bli mer och mer tandlöst. Eller så skiter säljarna bara i att respektera det.
Årets onödigaste: SVT Sports krönikör. Oavsett vem det är. Kolumnister riket över har rynkat sina pannor för att bedöma om Jonas Karlsson håller. Men är det ingen som har tänkt tanken att SVT Sport inte borde ha någon krönikör alls, oavsett Karlssons kvaliteter? Sportkrönikans förmåga, som genre, att sätta idrott i ett sammanhang kräver tid och utrymme. En och en halv minut i tv är ett dåligt format för det.
Årets felval: Varför satsade SVT på Sladjan Osmanagic och inte Anna Pohjanen efter VM? Hennes analysförmåga av spelet är överlägsen hans.
Årets låt: ”I don’t feel like dancin’” med Scissor Sisters är helt oemotståndlig.
Årets förlorade fajt (repris från förra året): Min egen kampanj för att få Sydsvenskan att likt Fokus samla alla rättelser på en plats, och på så vis stärka läsarkontakten, skärpa intrycket av tidningens integritet, åstadkomma en enhetlighet i vår rättelsemetodik och minska vår felprocent. Mina argument bet inte bra nog. Jag får vässa dem.
Årets tv: Youtube. ”Det är bara gamla människor som kollar på tv”, sa en tonåring i min närhet för inte alltför länge sedan. Sug på den.
Gott nytt år!
