I dagens tidning ger jag mig på en omläsning av Barnaboken. (Tack till Johannes och Gunilla som kunde låna ut sitt exemplar, när jag inte hittade det jag var säker på att jag hade.) Jag svär i texten förresten. Det ska man bara göra om det finns goda skäl.
I går en kort kommentar om SOPA-fiaskot i USA, där jag hänvisar till Googles utmärkta uttalande i frågan. Jag håller med. Nej till SOPA, nej till pirater. (Men det frestar på just nu, att gilla upphovsrätt och den digitala revolutionen samtidigt. Jag känner starkt för samma grundprincip som förut: samhället och internet är samma sak. Samhället fungerar inte som civilisation utan ett rättssystem. Alltså gör inte internet det heller. Men den enkla hållningen ger liksom inget skäl att stötta den här typen av stolligheter från Författarförbundet, som tills vidare avhåller mig från medlemskap där. Suck.)
Skrev också en tv-krönika i veckan, om den fina serien ”Mot alla odds” i SVT. Den tycker jag att ni ska se.
Och allra sist: titta på den här bilden. Mannen till vänster är Bruce Springsteen. Mannen till höger är Jörgen Johansson, som jag har spelat live med två gånger. Jag kan nu alltså hävda att ”jag har spelat med en kille som har spelat med Springsteen”. Tror att man tryggt kan säga att min karriär som medioker coverbandsbasist just peakade…
Jag kan inte hjälpa att jag känner en viss upprymdhet och nästan upprättelse över ”drevet” mot Anna Wahlgren. Jag läste Barnaboken när jag fick mitt första barn (1988) och hatade den så intensivt som jag aldrig tror jag att har hatat någon annan bok. Den ger en så fruktansvärt auktoritär syn på förhållandet mellan barn och föräldrar och är så schabloniserande i allt. Hur kan man t.ex. komma på tanken att hitta på en metod för spädbarnsskötsel och kalla den för ”standardmodellen”? Som om spädbarn inte var individer? Vi gjorde en stor bokutrensning när vi flyttade från Lund 1990 och gav allt överblivet till Ugglans secondhand (finns den kvar?), men inte Barnaboken. Den närmast ritualslaktade vi och kastade i soporna. Barnsligt, jag vet, men det kändes bra.
Oj. Wow. Det säger verkligen en hel del om vilken vattendelare denna bok är.
(Och ja, Ugglan finns kvar! Vi bor ett långt frisbeekast därifrån!)
Men alltså, Wahlgren har väl aldrig hävdat att föräldrar/mammor måste svära på hennes bok som om den var Bibeln? Hon är öppen med att hon gör på vissa sätt men hon förklarar också varför hon anser att de sätten fungerar; hennes tonfall är öppet och diskuterande, inte ”så här *måste* ni göra”. Att sedan kvällstidningar och media har gjort henne till supermamma är en annan sak, alla som har en bokframgång av den här arten blir idag schabloniserade och inskrivna i enkla roller.
Man får komma ihåg att boken kom i en tid när psykologisk/pedagogiska experter och statliga uppsyningsmän tog sig mycket större ton än idag, och när kvinnor var långt mindre beredda att säga ”det här funkar inte som min familj ser ut, eller med de erfarenheter jag har”. Det finns en del tveksamma punkter i boken, jag tycker också att hon överbetonar att de äldre barnen ska hjälpa till att uppfostra sina yngre syskon, och fädernas frånvaro i texten är ju påtaglig – men det är nog ingen tvekan aom att hon gav många mödrar råg i ryggen och dessutom gjorde att de här frågorna blev diskuterbara, lyfte ut dem från den enkla diskurs där mammarollen bara sågs som något ganska urlakat som man fick klämma in mellan jobbet, äktenskapet och tv:n, och där ”hemma med barnen” stod för det sunkigaste av allt, den skrumpnande hemmafrun.
En viktig sak som hon driver genom hela boken är att barn behöver uppleva att det finns någon som behöver dem, att närhet och tilltro inte är något som man bara kan köpa som i en affär. Ingen är hjälplösare än den som hela tiden måste få det han/hon vill ha framräckt på en silverbricka, eller ur hand i mun, som visserligen kan lära in konsten att göra sig behagfull, småtuff eller ”snygg” för att få det man vill ha snabbare men som aldrig blir erkänd som någon som har verkligt ömsesidiga relationer till människorna i sin närhet eller en egen plats att stå på. Människor blir till i sina relationer – familjära, sociala, i skolan, i kärleken, på jobbet, till andra i familjen som vuxen – och det är ett sätt att se som är mera undanskymt idag, därför att nu tänker folk ofta enligt modellen att allt som hör till ens egenskaper (synliga eller osynliga, personliag eller marknadsmässiga) är primärt något man *äger*, något som i grunden inte beror av ens relationer eller ens plats i livet.
Många utgår just nu från att Felicia Feldts bok självklart är Sanningen, lika självklart som man trodde att Gömda och Asyl var odelat sanna. Man gottar sig åt tanken att det värsta hon radar upp -. sexuella övergrepp och fyllefester etc – måste ha hänt i verkligheten, och att romanen måste beskriva ett slags normaltillstånd inom familjen Wahlgren på 80-talet. Där behövs det verkligen mera försiktighet, men just nu springer nästan alla spikrakt åt ett håll.
Det är sant, historien är självklart mångbottnad. Och jag håller med dig om att en av Barnabokens främsta förtjänster är att lyfta fram barnets delaktighet i vardagen – de principerna tillämpar min fru och jag ganska konsekvent, och jag tycker att det fungerar.
Vill tipsa om Elise Ingvarssons fina artikel om mammaböcker och deras språk, som också inbegriper en läsning av Anna Wahlgrens sätt att närma sig barnet. Den publicerades i Ord&Bild i höstas och förtjänar alla läsare den kan få.
http://www.tidskriftenordobild.se/nyhet/mammalitteraturen-och-jag-nar-jag-laser-stiger-det-konstiga-upp-ur-djupet/