Inspirerad av senaste poddutsändningen av ”Snedtänkt” spanar jag i dag över hela internet efter Julia Caesar. Denna magnifika dam! Jag hade av någon anledning som jag inte minns ett kassettband med ett inspelat radioprogram från tidigt åttiotal som jag lyssnade på gång på gång. Kan det ha varit en sorts minnesspecial över ”Svensktoppen” med Eddie Bruner som programledare? På ett gult BASF? (Förmodligen. Jag har 150 kassettband i en låda i källaren. De är givetvis sorterade. Det bör gå att hitta.)
Nå. På detta band fanns hur som helst Julia Caesars enda svensktoppshit, ”Annie fråm Amurka”, som gjorde entré på listan när Julia Caesar var 82 bast. Hon bör väl rimligen vara den äldsta artisten med placering där.
Spana in det här klippet. Min mormor berättade om hur hon hade sett Julia Caesar livs levande på scen en gång vid sextiotalets slut, säkert vid någon Stockholmresa med morfar. Hon kunde knappt stå, sa mormor, men hon sjöng så att det dånade.
Ålderns begränsningar jobbar produktionen runt utan problem. Julia Caesar står vid sin stol, och kan hålla i den. Och hon har en sångsufflös, en vänligt superkoncentrerad dam som sitter alldeles bredvid och är redo att fylla i varje sångfras. En vers mot slutet blir fel, men har man stått på scen sedan man var tonåring tappar man ju inte fattningen av sådant, hon skrattar sig förbi det, börjar om, och orkestern sätter ettan i takten som om inget hade hänt. Det ser ut som ett litet spontannummer men är motsatsen.
Tanter. Proffs. Tanter som är proffs. Det blir ju inte bättre.
Rock on, Julia!
