Det stämmer, som det heter, till eftertanke att vara berövad sina ben i två veckor. Man ser livet annorlunda. Ulf Linde, konstkännaren och författaren, säger sig inte sakna sina efter amputationen. Läs hans fantastiska Från kart till fallfrukt om ni får tillfälle, det är en av de finaste memoarskrifter jag har läst de senaste åren.
Well. Vansinnet i att beskriva sin tillfälliga datorlöshet som benlöshet är förstås fullt blommande och topp tunnor. Men jag får nog säga att jag nästan lite grann har skrämts av hur beskuren min tillvaro har varit rent praktiskt när min kalender inte har funkat i den webbläsaren och min mejl inte har funkat i en annan, medan jag inte alls har kunnat logga in på min internetbank utan att låna min frus dator. Och så vidare och så vidare. Under de femton dagar som det tog från det att jag lämnade in min gamla dator för reparation till det att den befanns irreparabel till det att jag fick en ny och fick ordning på den fick jag skjuta sak på sak på framtiden. Jag använde mina barns dator, en tolvtums Mac, och på den fjortonde dagen började den fanimej tuta upptaget som en gammal telefon, mitt under en intervju med Paprika Steen i Köpenhamn inför den här uppsättningen och den har inte gått att få i gång sedan dess. Min dotter är fyra och ett halvt och kan alltså inte längre spela spelen på Bolibompasajten med egen maskin. Hon tittar bistert på mig och begrundar detta faktum. (Men vi spelar mycket schack i stället, hon vill spela varje dag, helst flera partier och älskar att göra rockad eftersom man då får flytta två pjäser på en gång.)
Det här skriver jag på X2000 mellan Malmö och Stockholm. Det är en sådan där blixtvisit, i den mån Statens Järnvägar alls är behjälpliga med sådana, där jag i dag ska intervjuas av Birger Schlaug, no shit, för programmet En bok, en författare som sänds senare i vår.
Arbetet med att prata om ”Google-koden” i olika sammanhang börjar rulla i gång, men tar fart på allvar om ungefär två veckor. Sedan blir det rätt intensivt i en månads tid. Och, faktiskt, på sätt och vis har det varit rätt skönt att vara lite mindre online, lite mindre bloggande, lite mindre twittrande och totalt fri från Facebook-uppdateringar under ett par veckor. Det kommer att bli desto mer av den varan nu.
På bara tio-tolv år har det blivit en självklarhet, ett krav rent av, att man ska plöja ner tusentals kronor i månaden på elektroniska kommunikationer och media för att vara med i spelet. Räkna ihop kostnaderna för fast/mobilt bredband, telefoni, kabel-tv, tidningsprenumerationer (som ju ofta innnehåller en digital del, eller snart kommer att göra det), dvd-filmer, spel, brandväggar, rå-cd/dvd, uppdaterad hårdvara, prylar, service och så vidare: en helt vanlig barnfamilj kommer lätt upp i 30-40.000 om året. För en generation sen fanns det inte på kartan att man skulle ha så stora löpande kostnader för typ stereon (som väl var det närmaste i fråga om elekrtronisk hemmamedia innan hem-pc:n kom). Och samtidigt har ju allt analogt rustats ner: idag kan du inte ens växla pengar i banken efter klockkan ett, än mindre mecka med bilen utan att rriskera att skada elektroniken. Man kan väl kalla det ett systemskifte.
…som visar att det här med ”betalningsvilja” inte kan vara ett problem, inte i ett land och en värld där konsumtionen är rekordhög. Det handlar bara om att vinna konsumenten.
Absolut,. fast borde inte ”samhället” (i en bred och medvetet lös mening) ha en viss analog sidokapacitet? Just nu ser vi ju hur Kung Bore lamslår system som till stor del bygger på snyggt uttänkta elektroniska kommunikationer som, vrkar det, inte tål en hård vinter lika felfritt som de gjorde för trettio-fyrtio år sen. Några dar före nyåret 1979 åkte jag tåg från Skåne till Stockholm, årtiondets snöstorm rasade och det var mycket tuffare at röra sig ute än nu men nog sjutton gick tågen som de skulle och det blev inte ens el- eller tv-avbrott i städerna. Vilket det nog hade blivit i samma läge idag.
Apropå kontantlösa banker så har jag en allt starkare känsla av att det enda mervärde man får ut av att låta lönen gå till en storbank 8och göra 95% av jobbet själv hemifrån) är rätten att åtminstone inte drabbas av straffavgifter om man sköter sig.