Känner som kund i Nordea sedan länge ett slags avsky. Kommunikationen med oss kunder är märklig, och har alltid varit det. Undantaget min trevlige personlige bankman. Men han har gått i pension.
En gång på nittiotalet kom en ”sommarpresent” i ett kuvert. Det var en träbit som såg ut som en stämgaffel ungefär. En tubrullare. En grej som man sätter längst ner på mjukosten, så att man säkert lyckas klämma ut det sista.
Obetalbar symbolik.
Jag minns för ett par år sedan när en uppenbar försämring – mitt Visa upphörde att fungera som bankomatkort, varpå jag var tvungen att övergå till två kort – presenterades som en ”säkerhetsförbättring”. Då skrev jag ett argt brev till privatmarknadschefen på temat ”ta gärna mina pengar, men behandla mig inte som om jag vore dum i huvudet” och fick något standardsvar undertecknat av en tjänsteande.
En nylig undersökning visar att Nordea är grundusla på fondförvaltning. Att de misshandlar sin personal i en stor och inte tydligt motiverad nedskärning, samtidigt som glappet mellan in- och utlåningsränta bara ökar är känt sedan tidigare.
När Nordea nu har en ganska ny styrelseordförande som gör en poäng av att låta som en parodi på ett raljant kapitalistsvin, så gnager banken som helhet vidare på mitt tålamod.
Jag kan inte göra jättemycket åt detta. Jag kan byta bank och låta den förtjusande direktör Falkengren ta över ansvaret från den förtjusande direktör Clausen. Det lockar inte.
Min motståndshandling är i stället denna: Jag, vi, har slutat spara, och i stället börjat amortera bort bostadslån, i aggressiv takt.
Alla kan inte göra så, det är jag förstås medveten om. Men många kan. Vi är ganska många i Sverige som både har lån på en bostad belägen på en ”säker” plats och ett någorlunda uppstyrt månatligt sparande.
Nu är ett fint tillfälle att av politiska skäl se över den strategin.
Lägg sparandet på att amortera i stället. Varje månad göds Nordea, en totalt vilsen verksamhet, med ännu lite mindre pengar. När bolånet en dag är borta, eller i varje fall så litet att det kvittar, är det dags att se över sparandestrategin igen.
Jag vet inte exakt hur vi gör då, men ett vet jag:
Nordea blir inte en aktör i den processen.
Tack för dina bankreflektioner! Den sista gången jag befattade mig med Nordea var när jag i slutet på förra århundradet skulle söka om ett inte alltför stort bolån. Vände mig till Den stora Blå(ögda!?) banken och fick till svar att det inte lät sig göras, med mer än att jag fick någon att gå i borgen. När upprördheten lagt sig över detta lånehinder vände jag mig till Falkengrenskans filial- som inte såg några som helst problem…
Känner igen mig klockrent. Just den där känslan av ett slags avsky. Och att bli behandlad som lort om ens alls.
Jag gjorde i fjol som du föreslår. Löste alla lån på ett bräde och är nu helt fri. Återstår att hitta bästa alternativet som inte tar en massa avgifter för alla vardgsgrejerna (kort, kontanter, internetbank). När jag hittat det dumpar jag dem helt. För den där direktören och övervinsterna är definitivt droppen.
Asså banker: För några år sedan bodde min familj på Kungsholmen, sthlm. Vi skulle bygga balkonger i vår bost.förening – vi fick möjlighet till två till vår lgh. Kostnad ca 65 lax/balkong. Skulle föras över pengar till föreningens konto o så skulle man skriva ut överföringen o lämna in detta som kvittens. Vår skrivare var paj, så jag gick till närmsta bankkontor (Swedbank) för typ första gången på över fem år: ”Kan ni föra över 130 papp till detta konto, och ge mig ett kvitto på detta?” Svar: ”Nej, sånt gör vi normalt inte här”. ”Ok, men som ni ser är jag rätt stor kund och det gäller liksom ingen småsumma” (hade min dåvarande tvååring med mig, minns jag, då blir man ofta rätt kortfattad). Nej de stod på sig. Jag med. Till slut förde de över och jag fick ett kvitto. Sen fick Swedbank en sparare mindre…
Säger bara Skandiabanken.
Har gått den långa vägen från gamla Sparbanken (sprungit ut med konton avslutade, pengar i handen och ett ”aldrig mer!”) till Nordea, en kort, vidrig sejour, för att landa hos oöverträffade Skandia. Bli behandlad som folk, kundtjänst dygnet runt med aldrig mer än ett par minuters väntetid, definitivt lägsta avgifter, smart, kundvänlig webb, fantastiska utlandslösningar (reser mycket).
Tyvärr har dom inte småföretagartjänster, så där fick det bli SEB. Utav alla onda ting, minst ont typ.
Oo, ruggigt. Handlingskraftigt. Kundmakt.
Ja, man känner ju sig inte som Hulken i all sin kraft precis. Men man får väl göra det man kan göra…