”Man får en känsla av att du är nöjd med livet”, sa Gunnar Ardelius när jag sprang på honom i Almedalen.
Han är Författarförbundets ordförande. Han följer mig i sociala medier, och jag honom, och vi känner varann sedan rätt många år. Och han har rätt: Jag är verksam i en bransch som på vissa sätt mår dåligt, men är född tillräckligt tidigt för att ha en anställning som ger både frihet och trygghet. Skillnaden gentemot dem som är, säg, tio år yngre? Den är orimlig. (I dag kampanjar mina kolleger i personalförsörjningsbolaget Kompetens i Skåne för goda och rimliga arbetsvillkor. De har mitt och mina övriga kollegers fulla stöd.)
I Almedalen märker jag vad de bisarra etablissemangsprivilegierna ger: Det känns inte som om jag måste göra saker, utöver de uppdrag jag har sagt ja till förstås. Jag menar för min egen del. Jag är här på min fritid från halvtidsjobbet på tidningen. Måste inte mingla. Måste inte knyta kontakter. Måste inte bygga mitt ”varumärke”. Måste inte skriva saker. Jag kan gå upp eller ner för Hästgatan när det passar, lyssna på sånt som intresserar mig, snacka med folk jag känner, hälsa på dem jag vill hälsa på. Jag kan unna mig att inte prata digitalisering i vimlet efter ett digitaliseringsseminarium, utan i stället om fotboll. Jag ska (nog) inte skriva fler böcker. Jag ska bara skriva mina artiklar och så fortsätta föreläsa och prata om den digitala revolutionens effekter på makt och ansvar i samhället, och så hämta ofta på dagis och laga en hel del mat. Jag älskar Twitter, hänger där ständigt och jämt, allra mest för mitt fantastiska flödes skull, 1 200 personer som ständigt förser mig med tankar och länkar, helt avgörande intake för allt jag gör. Så där ska jag fortsätta att vara. I höst ska jag resa till några nya platser, läsa lite mer skönlitteratur och lite mindre journalistik och försöka träna hyggligt regelbundet. Och fira fyrtio.
Men först, i kväll, ska jag laga lax, färskpotatis och fänkålssallad. Det är så lång att göra-listan är just nu.
