”På internet finns det nästan aldrig en aktör som på egen hand bär ansvaret”, skriver Rasmus Fleischer i en spännande krönika hos Metro Teknik.
Det har han alldeles rätt i.
Följden av det? Det är på väg att bli på det viset att ingen enda aktör bär ansvar för någonting alls, åt någondera hållet.
Fildelarna struntar i upphovsmännen. Den amerikanska filmindustrin struntar i integritetsfrågor. Bredbandsleverantörerna struntar i innehållsdiskussionerna.
En värld av NAP-lösningar!
Det finns dagar då jag alldeles kommer av mig i min generella internetkärlek och allmänna framtidsoptimism. (Jag tror jag måste läsa lite Magnus Linton, han är en av de mest framstegspositiva men ändå reflekterat samhällskritiska skribenter jag vet. Kolla till exempel hans artikelsamling ”Kött på flykt” som jag vid utgivning recenserade i Expressen.)
Och ingen, ingen tänker på barnen.
Jag tror att vi på ett stort antal plan måste återupptäcka eller återuppfinna ansvaret. Det är ingen liten uppgift. Men man hamnar nog på ett farligt spår om man alltför lättvindigt vill förlägga ansvar hos entiteter som exempelvis ”internetoperatörerna” så som nu görs – särskilt som ingen ens lyckats komma upp med en definition (även en bostadsrättsförening är ofta en bredbandsleverantör). Tyvärr har jag inga färdiga svar.
Lyckligtvis har du inga färdiga svar.
Jag tror att kollektivt ansvar alltid är extra viktigt och alltid extra svårt.
Och hur bra erfarenheter har vi historiskt av kollektivt ansvarsutkrävande? Jag för min del befarar att ansvarslöshet ofta blir svaret.
Psst. Läs, eller läs om, Lawrence Lessigs The Future of Ideas. Då kommer du på spåret igen. På rätt spår 😉