Varje tid tycks drabbas av kulturella gisslandramer. Plötsligt ska allt låta som en Veronica Maggio-framsjungen gnällböjd ton, uppslängd förbi rätt frekvens i en parabel, under Oskar Linnros överinseende. Jag gillade Maggio, men nu blir det outhärdligt att höra henne eftersom klädbutiker och uteserveringar har varit nervositetsgisslan i åratal. Bara som ett exempel.
Jag såg vilka författare som skulle med på ett DN-evenmang och skrattade rakt ut åt valen, som var perfekta. Helt klockrena och bra val, men bara så otroligt otroligt ”var ska sleven vara om inte i grytan”. Vissa kulturutövare är per definition så BRA och så FINA, alldeles oavsett vad de gör. Fel saker hyllas. Skriv om följande fem ämnen och du är hemma, skriv om följande fem ämnen och du har inte en chans.
Varför får inte Niklas Wahllöf alla skrivpriser som finns? Är det för att folk är vana vid honom, att han finns där i tidningen? Och alla dessa poddare och tubare och krönikörer som fortsätter att brista i snällhet, i den heliga underhållningens namn. Varför måste vi tycka att det de säger är viktigt? Även om publiken är stor? Kanske är det som Jaron Lanier skriver: Sedan sociala medier blev stora har skitstövlar fått mer att säga till om i världen. Jobbig bok han har skrivit förresten, klokt tänkt men hopplöst jobbigt talspråkig. Jag hör honom hellre prata framför folk.
På något sätt hålls den vettiga kulturkonsumerade publiken gisslan. De modiga valen görs inte. Det fortsätter att vara den stora lärdomen av denna sommar utanför sociala medier: Om man står lite utanför är det lättare att vakta på sig själv, på sin egen smak, på sitt eget sinne och sitt eget omdöme.
