Sommarläsningen tog mig förbi ”Nuckan” av Malin Lindroth, en liten essä om att vara ofrivilligt ensamstående, föredömligt koncist formulerad på 76 glest satta sidor. Den fick mycket uppmärksamhet då den kom förra året, och det ter sig självklart att den fick det: Det har rimligen krävt mycket mod för författaren för att använda sig själv för att beskriva ett fenomen.
Hennes grundtes – att de förbannade förbannade idéerna om rätt och fel kring privata livsval förgiftar oss – är omöjlig att värja sig mot. I förlängningen betyder detta att var och en som väljer eller behöver eller hamnar i något som på minsta vis inte motsvarar en livslång monogam heterorelation med barn och bolån kommer att betraktas som en suspekt avvikare. Bögar accepteras mer än någonsin, men helst ska de leva ett liv som på alla andra sätt är tryggt heteronormativt. (En man som levt med samma man i en villaförort sedan high school kan förmodligen snart bli president i USA. En flersam läderbög kan det garanterat inte.)
Att hon ger namn och röst åt ensamhet är kraftfullt i sig. Men Malin Lindroths insats med den här boken är alltså, för mig, allra viktigast i sin granskning av normalitet och avvikande.
