Jag är numera borgerlig begravningsförrättare. Det kan, i formell mening, vem som helst bli. Det finns nämligen inga lagar eller regler som styr vem som kan leda en begravningshögtid. En borgerlig begravning måste inte innehålla något särskilt alls.
”Jag brukar säga att vi börjar med ett blankt papper”, säger Håkan Axelsson, som driver Axelssons begravningsbyrå i Lund.
Det är med honom jag har samtalat om detta, och det är med honom och hans kolleger jag nu samarbetar.
Rent praktiskt går det nu till så att han lägger mitt namn till den alltför korta lista han har på borgerliga begravningsförrättare, när anhöriga önskar en sådan ceremoni. Jag arbetar ideellt. Varje kommun har några förrättare utsedda, och kommunen betalar ut ett mindre arvode till dem, men jag vill inte ha några formella uppdrag av kommunen och heller inte bli ett dyrare alternativ, och jag gör ju inte detta för att tjäna pengar. Så ideellt får det bli.
Så… varför gör jag då detta?
För några år sedan ledde jag min första begravning. Den döda var en person jag kände och tyckte om, men inte var närstående till: min älskade gamla mellanstadiefröken Anna-Karin. Det var hennes makes idé att fråga mig. Anna-Karin och jag höll kontakten genom alla år, ganska sporadiskt, men ändå. Jag kände henne – utan att vara i kretsen av de närmast sörjande.
Idealiskt, visade det sig. Hennes begravning blev något jag aldrig glömmer, och tillsammans med maken och de tre döttrarna fick jag vara med och utforma en personlig och alldeles egen avskedsstund.
Alla som känner mig vet att alla former av religiös och andlig praktik ligger långt ifrån mig. Men jag är övertygad om värdet av att ordna ceremonier och sammankomster vid livets vändpunkter. Den samlade mänskliga erfarenheten säger att det är rätt. Alla som har förlorat och sörjt vet vilken vändpunkt begravningsdagen är i sorgeprocessen.
Om någon dör och man befinner sig i ett mellanläge, och funderar på om man ska gå till begravningen eller inte, då säger jag: gå. Och är jag tuffare så säger jag: Ditt eget eventuella obehag är inget giltigt skäl att gömma sig. Du stör inte de anhöriga med din närvaro heller, det är bara en skyddsinstinkt för att du ska slippa exponeras för sorg. Man bör enligt min personliga mening ha starka skäl för att utebli om en vän, kollega eller släkting förs till den sista vilan.
Det finns ett ganska stort anspråk inbyggt i att räcka upp handen och säga: jag vill vara med om detta, jag vill hjälpa till med något jag tycker är viktigt, jag vill att ritualer och livets realiteter inte trängs undan ur sekulära människors liv.
Men jag lovar att jag ska ta mig an uppgiften med största ödmjukhet, och så får vi se hur det går.
Bra! Vi hade en borgerlig begravningsförrättare när min pappa begravdes, och hon var bra tycker jag. Men hon var också i praktiken det enda alternativet om vi inte ville ha en kommunpolitiker (vilket jag var skeptisk till öht, men framförallt var jag emot de personer som var tillgängliga eftersom jag tyvärr kände till deras åsikter och gärningar alltför väl).
Kan tänka mig att en f d lokalkrönikör kan mötas av samma åsiktsinvändning! 😀 Men så är det ju. Politikerna är väldigt olika bra, förstås, precis som de är olika bra på vigslar. Men där är det ju svårare, eftersom Länsstyrelsen utser officianter. Men man kan ju alltid gifta sig på tingsrätten dagen innan, och sedan ha ett bröllop med löften och textläsning och musik med den officiant man önskar! Så har jag lett en vigsel en gång, faktiskt, för goda vänner. Det var otroligt kul!
När min man Sven begravdes i juni i år var den borgerliga begravningsförrättaren till stor hjälp. Vi samtalade länge, gick igenom ceremonin, musiken, dikterna och orden där emellan. Hon hade erfarenhet, och kunde visa oss på alternativ där vi var villrådiga. Sven fick en vacker begravning just för honom, och just för oss, hans närmaste, som nu har att leva vidare.
Det är viktigt att det finns olika förrättare så att den dödes och familjens önskemål kan passas samman med en bra person. Desto viktigare, när själva ceremonin måste utformas. Tack för att du berättar om varför du blir borgerlig begravningsförrättare!
Det gläder mig att höra att det blev som du och ni önskade. Jag tror kanske att många ofta blir… halvnöjda. Man väljer Svenska kyrkans fina paketlösning, eftersom den är på det hela taget trygg och bekant. Eller så har man en borgerlig förrättare som är en före detta politiker, som kan vara väldigt olika mycket besjälad av uppdraget. Kan bli bra. Jag har sett exempel på bådadera.
Det är just svårigheten. För Sven var en religiös ceremoni absolut utesluten. Och hans känslighet för ord, och min, gjorde att vi måste finna någon som passade ihop med just de dikter som Sven hade läst för mig och för sina barn och alla andra barn: Södergran, Diktonius, Ekelöf, Ekelund. Ingen lätt uppgift. Det är därför så viktigt att människor som är kloka och ordkunniga och som vågar både allvar och leenden förrättar borgerliga begravningar. Jag uppfattar att du är en sådan människa. Och jag hoppas att du inspirerar flera.