Transplantationskirurgin – den som ska rädda mitt liv, är det tänkt – gör stora framsteg hela tiden. Det är en avancerad process som hela tiden vässas och förbättras i allt från medicin till logistik och eftervård.
Men en sak går inte framåt alls.
Själva donationerna.
Socialstyrelsen släppte sin årliga rapport i veckan som gick, och kunde konstatera att av de ungefär 90 000 svenskar som dog under 2018 blev 182 organdonatorer till slut.
Etthundraåttiotvå.
Det är färre än året före.
Lagarna är strikta. Man måste dö i respirator för att komma ifråga. Och i de fall man inte har gjort sin vilja känd så antas man vara donator – men de anhöriga får avgöra. I Sten Heckschers statliga utredning, som presenterades så sent som för några veckor sedan, föreslås att anhörigveto ska tas bort.
Det är förstås alldeles rätt. Man har rätt att bestämma över sin kvarlåtenskap om den mäts i pengar. Den egna kroppen borde enligt all rimlighet ingå i det.
I dagsläget förskräcker siffrorna. Sverige är i donationsmässig mening ett u-land.
Massor av missförstånd föreligger. Jag träffar folk som är lite över sextio och skrattar bort frågan genom att säga ”mig är de väl inte intresserad av, jag är ju för gammal”. Det är inte bara ett existentiellt tvärfegt och lättjefullt sätt att låta bli att tänka på något svårt – det är dessutom sakligt fel.
Den äldsta donator vi har sett i Sverige var vid sin död 83 år gammal.
Vi behöver ändra lagarna, och vi behöver göra det skyndsamt.
Så länge behöver alla göra sin vilja känd, oavsett om det är ja eller nej, och det gör man i donationsregistret. (Sedär ännu ett missförstånd: det att man bara ska registera sig om man vill donera. Men så är det inte. Man ska också registrera sig om man inte vill. Processen blir då snabbare och enklare, och värdefulla minuter behöver inte slösas bort på att efterforska en avlidens mening genom att pressa anhöriga med frågor om det.)
Så sätt i gång. Registrera dig. Registrera också dina barn. Du gör det här, snabbt och lätt, med mobilt bank-id.
