Jag måste berätta lite mer om hur det är att befinna sig i offentligheten med åsikter. I går fikade jag med en kompis som gör sådant mer än jag, och mer uttalat eller traditionellt politiskt dessutom.
Jag tror inte ni kan föreställa er hur det är.
Jag tror inte att de flesta av er har en aning.
Läget är oerhört allvarligt.
Jag försöker tänka efter: hur många journalister och opinionsbildare känner jag PERSONLIGEN som har skyddade personuppgifter, livvaktsbevakning, överfallslarm hemma, som har haft säkerhetsföretag på besök, som har behövt byta telefonnummer, som faktiskt i något fall har tvingats att flytta? Namn efter namn, ansikte efter ansikte. Ni skulle känna igen många av dem.
Det de har gemensamt? De hotas av vad vi enkelt kan sammanfatta som en sorts ”högersvans”. Människor som under eget namn skriver de mest vidriga hot. Formuleringarna hämtar de från våra mest välbekanta högerradikala gaphalsar. Jag nämner dem inte vid namn. Jag behöver inte det. Tänk på fem-sex-sju sådana personer, och ni kommer att pricka in dem rätt bra. De har inte blod på sina händer än, men det är bara en tidsfråga.
Nu vill jag betona en sak här: De personer som jag känner som råkar ut för detta är inte rabiata vänsteraktivister eller så. Nej då. De är helt vanliga nyhetsreportrar som har rapporterat något misshagligt. De är mellanmjölkiga mittenorienterade ledar- och kulturskribenter, som gillar kompromisser och utredningar och föredrar lågmäldhet och sakpolitik framför slagord och positionering.
De tröttas ut. De mals ner. Det sker eftersom hatarna – alla dessa ”vanliga” människor som, igen, i EGET NAMN, skriver de mest oerhörda vidrigheter till dem – märker att det får effekt.
Även en van och hårdhudad person behöver ta ett djupt andetag när han eller hon får ett brev som innehåller ett hot och en bild på fasaden till ungarnas förskola.
Den svenska anständiga högern har ett enormt arbete framför sig. Jag förstår inte var den är. Varför den är så tyst. Varför den tolererar att låta sig företrädas av ett slags emotionella huliganer i stället för av intellektuellt sylvassa analytiker. Varför den inte stirrar följderna av egen politik och retorik i ögonen och säger: vi är konservativa, vi är väluppfostrade, vi beter oss inte sådär.
Så länge tar ännu en bekant emot ett gott råd: Gå inte alltid samma väg med barnen till skolan, och låt dem inte gå själva. Bara så länge. Tills det har lugnat sig lite efter den här helt vanliga tidningsartikeln som du skrev.
Hot och hat mot journalister är avskyvärt. Tyvärr är journalister inte de enda som utsätts för det på ett sätt som påverkar deras liv. Själv har jag jag som läkemedelsforskare varit utsatt personligen – och mina kollegor – för djurrättsaktivisternas härjningar. Har inte fått särskilt mycket uppmärksamhet i media under åren – jag tror aldrig av dig – och läkemedelsföretagen har haft som uttalad strategi att tysta ner angreppen. Men nu senast är det våra kobönder som utsätts för Hot och Hat på ett sätt som är långt från acceptabelt. Samhällets organ – poliser och andra myndigheter – och media står handfallna och ger inte bönderna det stöd de kan kräva av samhället. Skärpt lagstiftning och upprioritering hos polisen mfl är det minsta som man kan kräva. Om sedan media kunde undvika att släta över och tom uppmuntra till aktivism vore mycket vunnet.