Jag ska berätta lite mer om hur det var. I tisdags alltså, på Talargalan på Berns. Lisa var med mig där, jag hade väl något slags känsla för att jag hade goda chanser att vinna, men man VET ju inte. Och så vann jag, och så kände jag att det ändå betydde något, det som jag hade intalat mig inte betyder något. Jag höll ett tacktal som jag hade förberett lite; man kan inte hålla ett dåligt tacktal inför några hundra talarproffs. Det handlade om kärlek och motstånd, en kombination jag alltid söker hos människor som är viktiga för mig. Jag nämnde Lisa och barnen och Fredrik och alla hans kolleger, men också Elin som jag jobbar med, och Lina och Niklas och Annica. Jag kunde ha nämnt kanske femtio personer till, utan minsta överdrift, som på olika sätt har lärt mig saker. Det är ett ensamt jobb i utförandet, men ska man bli bra på det behöver man ta hjälp av många människor som var och en för sig kan olika saker.
Nicholas Fernholm talade, han är a new kid on the block, och han är svinbra. Hör honom om ni får chansen. Christina Rickardsson ledde galan som det proffs hon är.
Och så festmiddag, och den var fantastisk, den är alltid det, och jag fick så många kramar och varma gratulationer, men framför allt fick jag gosa med min fenomenala kollega Ami Hemvikens lilla Flora, två månader bara, så att Ami kunde äta. Jag lyfte av skinnet från hennes laxbit också, så att hon kunde sleva i sig lite käk med en hand.
Lisa tog nattåget hem för jobb nästa dag, och jag gick ut från Berns efter midnatt nån gång med vansinnigt hög volym i lurarna. Lätta steg som blev lättare. Såg ni någon som eventuellt spelade lite lufttrummor på Sergels torg vid den tiden så var det jag, och det var givetvis till You spark my heart med Electric Boys, som är det senaste årets bästa låt. En vänlig dam som städade innanför tunnelbaneentrén konstaterade att alla affärer var stängda, och jag orkade inte gå längre i kylan. Big mistake. Jag gick till rummet på At Six och kunde inte somna, och på morgonen vaknade jag för tidigt, vrålhungrig och åt jordnötter som jag försent upptäckte var härskna. Så då gjorde jag lite te i espressomaskinen. Sen riktig frukost, och detta i sällskap med en kompis bosatt i USA som plötsligt dök upp, och sen ett snabbt jobbmöte för storslagna framtidsplaner innan jag tog tåget till Gävle, på ”fötterna-på-jorden-nu-och-bli-inte-kaxig-din-jävel”-turné. Tog med en semla och en varm choklad från Gateau. Åt en massiv lunch – kyckling! potatis! sås! grönsaker! – plus efterrätt innan jag föreläste. Sen norpade jag en chokladkaka från fikabuffén och åkte tillbaka. Jag sov lite på tåget. Sen ville jag verkligen ha Luzettes pålitliga Wallenbergare på fisk och skaldjur men hade bara tid för Burger King. Det var ju också gott, på sitt sätt. Sedan till förlaget där jag träffade Anton som är ny förläggare nu när Svante har gått i pension. Vi gick bort till Gamla stans bokhandel för en samtalskväll ihop med den extremt genomtänkte och intressante Mattias Beijmo. Vi hade kanske femton personer i publiken. Klas Ekman på Volante förlag, min gamle gymnasiekompis, ledde samtalet. Det var underbart fint och jag välte ut mitt vattenglas med en grandios gest. Efteråt åkte jag hem till en kompis och åt väldigt mycket knäckebröd och drack te, och sen tillbaka, och nu hade jag lärt mig läxan: stopp på 7Eleven för en grillad macka och en smoothie och en glass och en påse smågodis. Vad ska jag göra, kaloririk kost, doctor’s orders. Hoppas dr K inte läser det här, jag har en känsla av att hon kanske skulle vilja styra om lite i VAD jag äter vissa gånger.
Sov som en sten i åtta timmar och vaknade ändå trött, men tack och lov hade Johan och Anders fått ut Offsides podd så att jag fick lite sällskap när jag raglade upp. Frukostmöte med en vän innan jag tog tåget hemåt och tog den yngste till skridskoskolan och sedan cyklade hem och fixade käk.
I dag ska jag visst ha ett telefonmöte vid halv tolv. Och så måste jag väl lyda de order jag får från hon den personliga tränaren i appen. I övrigt ingenting. Absolut ingenting.
