Läget är historiskt, säger Ebba Busch-Thor. Hon har så rätt: Ska den rimliga svenska borgerligheten, den som alltid har klarat att hålla rent till höger, sluta med det? Ska Kristdemokraterna strunta i sin kristna värdegrund? Ska dessa gigantiska kameler – motståndet mot EU, gullandet med totalitära krafter, den exempellösa och aldrig upphörande rasismen, ni vet hur partiet där borta är, ni känner dem vid det här laget – sväljas för att kunna sila några mygg märkta ”jobbskatteavdrag” eller ”försvarsutgifter”?
Det är många som tycker det. Många personer på den borgerliga sidan som jag dessvärre tappar respekten för i rasande fart. De finns på ledarsidor och i politiska partier. De hatar sossar och skatter så mycket att de hellre släpper in Sverigedemokraterna med allt vad det innebär. De kämpar allt de kan för att hitta ett språk för det – GP:s ledarsida, Dagens Industris ledarsida – men de kan försöka kladda läppstift på grisen hur mycket de vill.
Det är ändå en gris.
Alliansen finns inte mer. Det finns en enkel men tydlig åsiktsskillnad: antingen avskyr man S mest, eller så avskyr man SD mest. Det är bara att välja.
Är det så att man egentligen avskyr SD mer, men väljer det ändå, så väljer man det av rena maktskäl. Det är det värsta, det mänskligt och politiskt lägsta. Det är där de ställer sig, debattörerna, representanterna. Det finns ju ingen anledning att jag namedroppar dem, de droppar in i mitt huvud ändå, och jag kommer aldrig att glömma dem, och aldrig mer att lita på dem i politiska sammanhang. Så lite krävdes för att de skulle förlora sin värderingskompass.
