Nu i kväll, alldeles nyss faktiskt, hände något lite speciellt. Min pappa Anders valdes till kommunfullmäktiges ordförande i Kungsbacka.
Därmed går han i sin fars fotspår. Min farfar Walter var fullmäktigeordförande i trettio år, från 1952 till 1982, i Vilske och i Floby, som sedan genom sammanslagningar uppgick i Falköpings kommun.
Pappa hade nog inte tänkt sig något större uppdrag när han mot slutet av yrkeslivet engagerade sig partipolitiskt. Men han råkade ju ha fyrtio års erfarenhet av skola, utbildning och kommunal förvaltning – det föll sig ganska naturligt att han blev ordförande för en av Kungsbackas utbildningsnämnder efter valet 2010. Sedan dess har han gjort massor i den lokala och regionala politiken.
Jag uppfattar pappa som en ganska lämpad lokalpolitiker för vår tid, i den meningen att han är en pragmatisk person. Hellre brett samarbete än ideologisk låsning. Lugn, inte temperament. Säkert är det också därför han nu får sin kommuns talmansuppdrag. Pappa och farfar är lika på det sättet. (Jag däremot är inte alls sådan. Lite ser jag dock redan nu fram emot den dagen om sådär trettio år när nästa generation ofelbart hamnar på ett liknande uppdrag. Och då talar jag alltså inte om mig själv, utan om den bäst lämpade, för att parafrasera titeln på hennes avhandling: syrran.)
Men för nu, för i kväll: grattis, pappa! Jag önskar att jag hade kunnat vara på plats och instämma i fullmäktigeförsamlingens applåd vid valet. Unna dig en kall och en bättre ölkorv vid hemkomst!
