I underlaget för den nya decennieplanen för public service uppmanas SVT, SR och UR att hjälpa traditionella privatägda tidningsföretag genom att koncentrera sig på ljud och bild, och ägna mindre kraft åt text.
Som om det var distributionsform eller redaktionell presentation som var grejen med public service.
Public service finns för att innehåll som inga kommersiella aktörer bryr sig om ändå ska skapas. Smala kulturyttringar, nischade ämnen, händelser som annars aldrig skulle ha beskrivits eller bevakats, eftersom de inte genererar någon ekonomiskt lönsam journalistik eller kultur – där finns det bakomliggande kulturpolitiska skälet.
Men i vilken form detta nischade, kulturbevarande och kulturberikande innehåll ska presenteras bör bara vara en redaktionell fråga. Vissa berättelser passar bäst i ljudform. Andra är oslagbara i text. Ytterligare något kanske passar bäst i ett interaktivt webbformat. Att i public service-direktiven detaljstyra det – för att skona lokalpress från alltför besvärande konkurrens – har så väldigt lite med framtidens journalistiska arbetssätt att göra.
Så varför har det blivit så här bakvänt? Kanske är det illojalt av en medarbetare i ett tidningsbolag att påpeka det, men so be it: De traditionella tidningsföretagen har lyckats väldigt bra med sitt lobbyarbete.
