Sedan några veckor använder jag ett armbandsur igen. Jag trodde nog att den tiden var förbi för alltid, enär jag inte är förtjust i så kallade ”smarta” klockor – ni vet, sådana som är uppkopplade mot internet och/eller din mobiltelefon. Det är inget ”smart” med det, det är bara tillverkarna som försöker få oss att älska produkten.
Stickspår.
Hur som helst blev jag nyfiken på den skånskt utvecklade klockan Kronaby. Den är noga med att inte kalla sig ”smart”, den kallar sig i stället ”sammankopplad”. Och det är precis vad den är: ett litet fåtal bra funktioner hänger ihop med en app på telefonen.
Min favorit är att den har tre olika vibrationsmönster – jag kan alltså knyta aviseringar från olika appar eller meddelanden från olika personer till olika vibrationer, lägga ifrån mig telefonen och på så vis styra ”störnivån” jag vill acceptera för tillfället. Ytterligare fördel: både appen och själva klockan är jättesnygga.
Dessvärre är min Kronaby närmast att betrakta som en betamodell.
Nästan allt är sådant man kan säga ”bra tänkt, slipa vidare på det” om. Både appen och klockan innehåller ett par riktiga usabilitykatastrofer, och vibrationsmönstren? Tyvärr. De fungerar helt enkelt inte som de ska. Det gör heller inte platstjänsten, som ska hjälpa mig att på en karta markera var jag befinner mig. Det gör heller inte ”hitta min telefon”-funktionen, som ska skicka en ljudsignal till telefonen.
Jag har fått ett snabbt och trevligt bemötande av Kronabys kundtjänst. På engelska visserligen, vilket känns en smula fånigt när jag ber om hjälp från ett Malmöföretag. Men ändå. Och trevlighet är ju till rätt liten nytta när det är verklig hjälp jag behöver.
Den sammanlagda upplevelsen av funktionalitet gör att jag just nu är en millimeter från att be om att få returnera klockan.
