Det är kul med bra bloggar, särskilt sådana som skrivs med ambition och idé och journalistiskt ansvarstagande. Som Bokhora, som verkligen har lyckats nå en bloggläsande och bokälskande allmänhet med sina boktips. Jag har jublat över Bokhoras existens, eftersom de fem skribenterna gör en insats för att bredda det som skrivs om litteratur i Sverige.
Men… det är bara det att jag tycker att bloggen är jättetråkig! Tyvärr. Förlåt. Men jag tycker verkligen det. Jag tror inte att det handlar om kultursnobberi – jag är inte jättekultursnobbig. Jag skulle bara vilja ha… lite bättre texter. Om lite relevantare böcker. Bokhora består av en enorm ström inlägg om böcker som tycks lästa i all hast, och som så gott som aldrig placeras i ett större sammanhang.
Bokhora fyller en plats, det tycker jag verkligen. Men jag är en av dem som nu till slut väljer bort den här sajten från min RSS-läsare. Kanske är det någon liten del av mig som också känner att det är dags att flytta fram kraven och kritiken mot de nya journalistiska tjänster som finns tack vare bloggverktygen. Mig veterligen har Bokhora bara kritiserats för sitt namn, och så gott som aldrig för sitt innehåll.
Det här var nog det sannaste jag läst på länge, det beskriver verkligen vad jag känner för bokhora.
Tag och läs dagens text om Ernst Jünger i din egen tidning. Den hade hur lätt som helst slunkit in bland Bokhorans lätt aningslösa och – tyvärr – rätt okunniga bokanmälningar (jag vägrar kalla det för recensioner eller litteraturkritik). Ändå måste jag erkänna att jag då och då tittar in på Bokhorans sajt. Där finns en frejdighet som kan vara tilltalande i sin hejiga och okritiska optimism.
Jag håller fullkomligt med dig Andreas. Trots att jag tycker ofantligt mycket om dem slutar det alltid med att jag knappt läser några recensioner eftersom jag har svårt att få ett grepp om allt.
Crister: Hur då aningslös? (Tänker på Kleens recension och inte på bokhorafjamset.)
Tack för kritiken! Jag håller med dig till en viss del (såtillvida att jag känner att mina egna texter inte är lika roliga som förr) men jag måste vända mig emot det journalistiska. Vi är inte journalister eller skribenter. Vi är konsulter, lärare och kontorsråttor. Vi kallar oss inte litteraturkritiker – det gör andra åt oss.
Jag skrev en text om det här för en tid sedan när Viktor Johansson ville att vi skulle läsa lite mer dåliga böcker för att få polemik på sajten.
Men vi gör det på fritiden! Mellan heltidsjobb och allt det där övriga man ska försöka få ihop. Det är då vi läser och skriver. Om vi fick ha det som vårt ordinarie jobb skulle nog saker och ting se mycket annorlunda ut tror jag – både på gott och ont.
Därför plockar vi böcker vi vet att vi kommer gilla. Jag vägrar att plåga mig igenom dåliga böcker på min fritid. Jag gör det gärna om jag får betalt. Och med det i åtanke blir det lätt okritiskt optimistiskt som Crister beskriver det ovan.
Jag tror bara man måste komma ihåg det där med fritid kontra arbetstid och inte ställa samma krav på ett gäng tjejer som läser böcker på fritiden som på en kulturredaktion. Visst, många bloggar på sin fritid, men många bloggar kring sådant som tangerar deras arbetsvardag eller är direkt kopplat dit. Det gör inte vi.
Det är inte menat att bli ett försvarstal, tvärtom. Jag tycker att det finns poänger med både Andreas och Cristers ord. Och man behöver lite ögonöppnare. Plus att så otroligt många därute tror att vi jobbar med böcker, antingen via sajten eller att vi är bibliotekarier eller jobbar på förlag osv. Det är vi alltså inte.
Håller med. Lättviktiga och lite småslarviga texter om lättviktiga böcker. Överskattad sajt IMHO.
Friedrich: Jämför anmälan i SDS med Per Landins kunniga recension i DN. Dra sedan egna slutsatser. Läser du dessutom Peter Lutherssons förord till Jüngers bok inser du snabbt var Kleen hämtat de få kunskaper han redovisar.
Länk till Per Landins rec:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3486&a=853445
Fast en inte obetydlig skillnad är ju att Landin-recensionen inte är hälften så flyhänt skriven, och därmed inte lika rolig att läsa. En fråga om smak, förstås.
Till Johanna: Jag inser skillnaden, och jag vet precis vad det vill säga att skriva på fritiden, kontra att göra det på jobbet. Jag gör ju bådadera.
Det kanske är övermaga att komma med något slags råd, men om jag skulle ”vinnas åter” som läsare av Bokhora så skulle det krävas en större differentiering. Alltså: kanske lika många inlägg som nu, men mer antingen-eller-känsla. Antingen något lite större ambitiöst, eller ett mycket kort och koncist omdöme eller boktips.
Men skillnaden är ju att du är journalist och själv har skrivit böcker Andreas, och du använder ditt journalistiska synsätt plus dina jobberfarenheter kontinuerligt i din blogg. Jag läser din blogg närmast som en förlängning av ditt jobb på Sydsvenskan, även om du skriver den på din fritid. Det är ju det bokhora-Johanna skriver i sin kommentar att de inte gör, de sysslar med andra saker på sina arbeten och ägnar sig sedan åt att blogga om läsning på fritiden. Jag tycker mig se en ganska stor skillnad.
Ja, visst har du rätt i det.
Kleen redovisar ju tydligt källa.
”I sitt förord sätter Peter Luthersson författarens krigslust i sin idéhistoriska kontext.”
Mattias fick fram det aningen bättre än jag i min kommentar – även om jag inte tänkte specifikt på Andreas. Många som ämnesbloggar skriver om ämnen som berör deras vardag och arbete på ett eller annat sätt. Det har man nog mycket gratis på.
Men hursom, det var inte ett försvarstal det gällde. Jag satt och tittade igenom mina egna inlägg igår och tycker nog ändå att det är en ganska bra blandning mellan kort och långt, högt och lågt, precis som det Andreas efterlyser. Men det behöver iofs inte betyda att det är av vidare kvalitet ändå såklart. Jag har ju själv känt att jag inte är så jävla sprudlande. Sedan skriver vi mycket – ovanligt mycket om man jämför med de evinnerliga kultursidorna som vi ju blir jämförda med hela tiden (tycka vad man vill om det) – om barn- och ungdomslitteratur. Vi har nästan 50-50 BU och vuxenlitt och det är otroligt ovanligt. Men det gör kanske också att en del vuxna tycker det är trista och ”lättviktiga” böcker som recenseras. Även om vi fem tycker att det är tokigt viktigt att den genren är väl representerad.
Nåväl, man kan spekulera i orsakerna till att det kan kännas trist att läsa oss länge och väl tror jag.
Ja, men strunta i det, tycker jag – det är ju bara en persons åsikt. Ni har en stor läsekrets som uppskattar er, det är bara att köra på!
Visst är det så – men eftersom jag själv har känt att det inte har varit top of the pops på mina bidrag så är det väl nyttigt med lite rannsakan nu och då. Jag både håller med och inte. Och jag tror inte bokhora ändrar kurs heller.
Och för att besvara en fråga som du ställer i ditt inlägg – du skulle bara veta hur mycket skit vi får därute på nätet. Det finns många intellektuella små klubbar som gärna diskuterar vår låga nivå.
Adam & Andreas:
Är det inte en sund princip att låta böcker recenseras av kritiker som behärskar t ex ett ämne, ett författarskap? Som t ex kan sätta in verket i en större kontext? Jünger tillhör ju sannerligen de fatala författarna, hans märkliga positioner och ideologi kräver en hel del kunskaper. Jag vet självfallet inte hur mycket Kleen kan om första världskriget eller litteraturen om kriget eller hur mycket han läst av Jünger. Artikeln tyder dock inte på någon större beläsenhet i någotdera ämnet. Då räcker det inte långt med att vara flyhänt.
Johanna: Är det så, alltså? Ja, det är ju lite trist – diskussioner förs bäst artigt, tycker jag…
Crister: Kompetens är självfallet aldrig en belastning!
”Kompetens är självfallet aldrig en belastning!” Nej, det må jag säga. På en kulturredaktion trodde jag det var en självklar nödvändighet. Men jag kanske enbart är gammaldags, knarrig och ett offer för dammig läderbandsbildning.
Haha, en sådan kan man aldrig vara offer för!
Andreas och Crister: Ni är nu fryntliga och omfamnar vackert varandra.
Men ni har fel. Ämneskunskap kan visst vara till belastning, närsynthet kallas det. Nuförtiden ska man vara expert hit och dit, inte intellektuell och fåfängt svepande.
Det är dumt och trist och dåligt.
För att uttala sig om Jüngers bok behöver man inte känna till slaget vid Tannenberg. Att veta vad man talar om är förstås bra – det behöver inte påpekas. Men vet experten alltid det i nån vidare mening, med näsan djupt begravd i favoritlektyren och sällan någon annanstans?
Det är inte min erfarenhet.
Crister tycks mig som vanligt mest bitter (i motsats till vitter) och Andreas mest konflikträdd.
Jag är allt annat än bitter. Oroad över utvecklingen är rätt ord. Annars är jag programmatisk optimist. Och konflikträdd är jag förvisso minst av allt – hur det är med Andreas E vet jag inte.
Dessutom har du självfallet fel, Friedrich. Märkligt nog skriver du ju emot dig själv: ”Att veta vad man talar om är förstås bra”.
I rest my case.
Crister: Du har som vanligt läst ”utantill” snarare än innantill och vet därför inte vad du talar om. Du vill primärt ha rätt. Du är en expert.
Självklart måste du veta vad du talar om. Självklart måste vetskap inte vara ”expertis” — expertis är snarast till förfång här.
Om man inte redan har beslutat sig för en viss ståndpunkt, vill säga.
Jag ÄR konflikträdd! Men inte i bemärkelsen ”ta en debatt” eller ”tycka olika”. Utan i den här bemärkelsen:
http://www.andreasekstrom.se/2008/08/16/svaghet/
Klok och respektabel analys. Vi är nog alla mer eller mindre konflikträdda. (Utom Crister.) Ändå behöver man ju ta den ibland, som du också mycket riktigt skriver.
Jag tycker att distinktionen mellan ”journalistisk” och ”journalistiskt ansvarstagande” försvann någonstans.
Det finns ju skillnader. Men de minskar, blir färre och otydligare…