Om någon just har avlidit, i en liten stad i ett litet språkområde, så nedtecknar vi ofta några minnesord. I dessa minnesord håller vi oss till det någorlunda positiva, och vi uppfinner ett parallellt språk:
Den knasige enstöringen blir en egensinnig excentriker.
Rättshaveristen blir en person med stort patos.
Språket ger en del möjligheter mellan sanning och hänsyn. När den amerikanske pastorn Jerry Falwell dog – han var en känd hatpredikant och charlatan – fick den av sanningslidelse besatte författaren Christopher Hitchens kommentera det i televisionen. Han sammanfattade Falwells gärning med följande bevingade ord:
”Om man hade gett honom ett lavemang så hade man kunnat begrava honom i en tändsticksask.”
Underförstått: för han var så ”full of shit”.
Hitchens måste inte vara idealet. Men kanske ska vi åtminstone våga tillerkänna människan några av hennes svagare sidor, och därmed lite större komplexitet?
Det kan bli lättare för alla att leva då.
När jag intervjuade Karin Johannisson, författaren och medicinhistorikern som gick bort förra året, avfärdade hon alla idéer om att skriva självbiografiskt. Just detta var hennes skäl: hon ville behålla sin rätt att vara en komplex och motsägelsefull individ, och hon visste inget sätt att skriva om sig själv som inte skulle falla samman.
På senare tid har frågan om den uppriktiga runan aktualiserats av flera dödsfall: kända personer har gått bort, och har inte riktigt bevärdigats med runor med tillräcklig salthalt. (Men Siewert Öholm fick faktiskt en riktigt fin, modern och mångbottnad runa i tidskriften Fokus – det krävdes en Robert Aschberg för att få till det.)
Så hur bör journalistiken göras om på denna punkt?
Kanske inte genom att följa Christoper Hitchens exempel, men väl Robert Aschbergs.
Hunter S Thomposns runa över Richard Nixon är eller borde bli en klassiker. Hunter vänder elegant på nekrologens vanliga retorik och beskriver Nixon som en man som frammanade ”ett starkt brödraskap” och ivrig vänskap – dessa förbund var dock riktade *mot* Nixon. ”Nu är han borta, och jag känner en motvillig saknad.” 🙂
Aschbergs runa var verkligen briljnat. Varm och tyken och at de tyckte om varandra även om de var helt olika människor. Kanske krävs frispråliga personer med hjärtat på rätta stället för att lyckas skriva sådant.
Roligt att du uppmärksammar den. Johan Hakelius har skrivit om ämnet i sin Döda vita män, också där mycket underhållande.