Det fanns ett torp som hette Hemmingsholmen. Vi var där på kusinpromenad en gång, det ligger nära den vackra släktgården där min kusin Carl nu blir fjärde generation med sin familj. Hemmingsholmen var ett klassiskt ödehus. En utbränd traktor stod i närheten. Marken runt var fullständigt igenväxt. Senare var jag ensam där, då huset hade brunnit ner. Jag gick in där dörren hade stått, tittade ner och såg den sotiga plattan till nyckelhålet ligga bland bråten. Jag hade den länge i jackans bröstficka, nära hjärtat, och säkerhetspersonal på flygplatser jag passerade tittade lite konstigt på mig när maskinerna pep för ett bränt nyckelhål.
I förrgår pratade jag länge med en av mina bästa vänner. Hon hade varit förbi nån konstnär, eller en utställning, jag vet inte riktigt, men hur som helst hade denna konstnär präglat ord på tunna tunna gamla keramikbitar, lite som kakel. Hon valde ett ord till sig själv, och så såg hon ett annat ord. Det gav hon till mig. ”Nåd”, står det. Jag har varit rätt obarmhärtigt hård i min självanalys på sistone, tycker hon, och eftersom hon är kristen har ordet nåd en speciell kraft. Så jag fick den där lilla plattan.
Jag har den i jackans bröstficka, nära hjärtat. Och eftersom den är av keramik tror jag att den kan ligga kvar när jag går igenom en säkerhetskontroll nästa gång.
