Har många fantastiska minnen från Augustgalan i går, där jag fick rycka ut med kort varsel för att göra min nominerade vän Niklas sällskap när hans fru Emma var tvungen att stanna hemma. (Vid något tillfälle på natten KAN jag t ex ha stått på en stol på Operabaren och hållit tal till Niklas. Jag KAN också ha ropat ”ankballe!!!” ganska högt när han inte vann.)
Men det var inte riktigt det vi skulle tala om nu. Utan detta:
Så slående i går, hur de unga som var nominerade till Lilla Augustpriset främst kom från trygga och fina områden och omständigheter. Det vill säga… jag kan förstås ha fel på en eller ett par, men efternamn och utseenden och bostadsorter och boktitlar säger så mycket. Skriver bra gör man nog överallt, men idén att tävla om Lilla Augustpriset är helt säkert vanligare i vissa socioekonomiska kretsar. Det är det där självförtroendet, den där kodavläsningen, som man kan få sådan enorm hjälp med om man råkar ha rätt lärare eller rätt föräldrar.
Det har varit helt avgörande för att jag inte ska bli, säg, ledarskribent på GP: en med stigande ålder ökande insikt om vad jag har fått med mig av ren tur. Gud vad jag älskade – och fortfarande älskar – att ge mig själv både osentimentalt beröm och osentimental kritik. Tanken på att vara ”selfmade” och totalt ansvarig är ju så förförisk. Och på vissa sätt ÄR jag verkligen min egen. Men på så väldigt många sätt har omständigheter bortom min kontroll, typ vilka föräldrar jag har, varit avgörande för att jag ska ha fått ett bra liv. Detta kan man inte göra något åt, mer än att försöka vara bara lite tacksam. Och, med Kevin Spaceys ord, se till att skicka ner hissen.
